Äntligen P

Igår träffade jag på "en av mina unga". Vi hade inte setts mer än en eller två gånger efter senaste hånglandet för ett halvt år sedan. Jag vet att han haft andra och det har inte känts särskilt jobbigt - jag har ju också haft annat att tänka på.

Ändå så har jag varit lite besviken på att inte ha fått träffa honom.

En gemensam kompis har ett antal gånger sagt: "P ska med ikväll, ska inte du också komma?". Denna kompis njuter av att reta mig om P. Det har han gjort sedan första gången. "Ska jag ringa P?" "Saknar du P?" "P slutar jobba snart, vill du att han kommer hit efteråt?" Så klart har mitt svar alltid varit i stil med "ring på du om du vill ha honom här". Eller "ooh ja, jag saknar honom såå mycket, jag klarar inte av att vara utom honom. Kan du inte snälla snälla snälla be honom att komma hit?" för att vara lite skämtsam. Samtidigt som jag nog ändå hoppats på att han faktiskt skulle komma.

Men varför? Varför dras jag till P? Det är precis som med C, den andra unga: P är också bara någon man kan ha roligt med. Det kommer aldrig kunna bli något mer - vi är alldeles för olika. Han ser mig säkert inte som någon drömkvinna. Jag gillar egentligen inte hans attityd. Samtidigt som det nog ändå är precis det som är en av grejerna som lockar. Han har självförtroende. Och det är sexigt. Och så ser han väldigt bra ut.

Vad hände igår då? Inget! När han kom till stället där jag redan var kom han och kramade mig som hälsning, sedan blev det några grimaser från båda sidorna (vår grej lite granna..) och efter det fortsatte jag vara som jag gjort innan han kom. Han skulle minsann inte tro att hela världen snurrar runt honom. Tvärtom fick en annan gemensam killkompis rätt mycket av min uppmärksamhet. Dels för att denna kompis på något sätt var väldigt "på" och ville bara prata och prata med mig, och dels, ja, för att visa P att han inte betyder något.

Efter en relativt kort stund lämnade P sina kompisar, och mig, och gick.

Jag är redan nyfiken på nästa gång vi möts..