Update

Här har det hunnit gå tid! Men ok, så hemskt mycket har det inte hänt heller på datingfronten så inte så konstigt egentligen.

Fallet J. Finns inget fall. Han blev ihop med sin ex-flickvän i somras. Som han iofs var ärlig om när jag frågade, men hörde från flickvännen att tidpunkten då de blev ihop igen, var under tiden som han fortfarande bad mig att följa med hem till honom och så. Jag ville prata med honom om det, och tillfälle till det har jag inte getts än. Vi har setts några gånger, men bara kort och alltid med andra där.

Fall K2. Var ute med en kompis en fredag, träffade K2, tog med honom hem, han stannade hela dagen och halva kvällen efter, tills jag behövde gå på en fest som jag redan hade hunnit tacka ja flera veckor innan, och kom sedan tillbaka på söndagen. Sedan flyttade han ut ur staden. Men det var en trevlig helg. :)

Fallet C. Fallet C var ju på någon nivå (hångelnivå) lite aktuell under sommaren, men det gick aldrig såå långt. Sedan blev han ihop med sin nuvarande flickvän. Det betydde att besöken här blev kortare och att han sov på extramadrassen. Tills i fredags. Utekvällen slutade med att våra kläder låg i hallen i lördagsmorgon. Innanför dörren och kläderna flög iväg. "Jag har inte varit otrogen mot min flickvän med någon annan, men det är något med dig..!!"

Fallet L. Vi pratar med varandra lite då och då, och han har fått höra om K2 och och M. Och jag har fått höra om att han är kär i en tjej som är i ett förhållande.

Både C och L kommer att befinna sig på samma ställe nästa vecka. Förstå gången i livet. Får se vad som kommer att hända där.. lite orolig är jag.

Fall M. Råkade träffa M framför en toalett på tåget, åkte med honom och hans kompisar till en helt annan stad än vart jag och min kompis egentligen var på väg. Tre dagar senare kom han på besök här i min stad (han bor i grannstaden), och nu ännu 5 dagar senare igen. Han föreslog ett besök till på onsdag.
Snygg kille, vi har samma hobby, och så har vi redan namn för vårt första barn. ;)
Bara det att han kommer från ett förhållande som han inte är över än. Och så tror jag att han är medveten om snyggheten och använder gärna sig av det... =P

Kontakt med L

L och jag har börjat ha lite kontakt. Vi har skrivits några sms, skickats ett par bilder, och det har känts helt ok.

I onsdags skrevs vi igen och på väg hem från stan så frågade jag honom om han har lust att ringa. Det gjorde han och vi pratade i en halv timme, och det kändes ok. Trevligt att komma överens, trevligt att kunna njuta av varandras sällskap i telefon och kunna prata normalt, utan att det ska gå till gamla saker. Efter samtalet var jag riktigt glad.

Vet inte, kanske har det att göra med att jag igår var väldigt emotional pga något annat som händer i mitt privatliv, men när han skrev igår, inte bara ett utan några meddelanden så blev jag ändå lite orolig. Tänk om han nu ändå missförstått mig och tror att jag vill honom tillbaka...? Ska nog hålla lite low profil med honom nu ändå ett tag framöver tror jag.

L mailar

L skrev ett låååångt mail idag. Med mycket har han säkert rätt, men mycket gjorde mig irriterad. "Here we go again" liksom. Och så frågade han åter igen om jag har någon ny redan. "Med C är ni ju bara kompisar men finns det någon annan?".... *suck*

Förändring

Städerskan på jobbet:
- du ser så bra ut nu när dina föräldrar är här (hon och jag hade pratat tidigare om att mina föräldrar är och hälsar på hos mig)

Inte var det pga föräldrarna, de gjorde mig bara vansinnig.. men att inte ha stress med L längre är så skööönt! Jag märker nu hur det har dragit ner mig den senaste tiden..

The end

Så, nu stämmer bloggens namn igen. Det är en singel som skriver.

Jag har ju känt på mig länge nu, men inte vågat ta steget. Jag har inte vetat om det handlar om att jag inte vågar släppa in någon i mitt liv, eller om att jag är på dålig humör och tar det på honom, eller om det bara är så att vi inte passar in tillsammans som par. Nu har dock kommit fram till att det måste handla om det sista.

Visst har jag fortfarande problem med att släppa in folk - jag pratar ogärna om personliga saker som känslor etc med andra. Har på något sätt aldrig lärt mig dig och har svårt att lita på andra. Visst har L varit där för mig och lyssnat och fått mig att öppna mig, men samtidigt har jag de senaste månaderna känt att det inte längre är det här med "jag är här för dig och lyssnar gärna om du vill berätta", utan "jag är här för att lyssna och du ska berätta".

Visst har jag varit på dålig humör på sistone, mått dåligt och tagit det på honom. Men sedan andra saker förändras i mitt liv har jag mått så mycket bättre, förutom när det handlade om honom. Så snart hans namn dykt upp på mobilen, telefonen, datorn har min humör gjort en omvändning och jag blivit irriterad. Så ska det inte vara. Jag vill inte vara irriterad och jag vill inte att han måste ta min irritation.

Jag gillar honom fortfarande. Jag tycker att han kan vara en härlig person, som är omtänksam, social, snäll och flera andra saker. Men tyvärr så har de senaste månaderna präglats av svartsjuka, osäkerhet, kontrollerande, etc etc, och det klarar jag inte av. Sådant förhållande vill jag inte ha. Jag mår så illa av det och han mår ju inte direkt bättre..

Vad som gjort mig riktigt arg är att han börjat kontakta min bästa kompis här när han och jag bråkats eller haft problem. Det tycker inte hon om, för att hon känner att hon hamnar emellan. Vilket jag förstår och vilket jag förklarade för honom för månader sedan. "Du måste sluta med det. NU!". Det höll inte länge. Jag var riktigt sur på honom och sedan dess har det nog bara blivit värre mellan oss. Och igår när jag hörde att han åter igen ringt till henne så var det nog. Om han inte kan lyssna på mig så kommer det aldrig att funka. Det är inte hon som ska eller kan lösa våra problem. Det är inte med henne han ska prata utan med mig. Och pratar jag inte med honom så finns det skäl för det, och det måste han också kunna respektera.

Sedan har det redan ett tag varit så att jag inte kunnat njuta av hans närhet. Det hade säkert med bråkandet att göra, men kramar, pussar, kyssar, sex.. allt blev mindre och mindre viktigt för mig och var ibland t.o.m. motbjudande. Så ska det inte vara. Kompisen min gjorde mig uppmärksam om detta efter Cs senaste besök. Hon menade att han och jag var "närmare" varandra, även om inget hände, än L och jag någonsin varit. Och det stämmer. Igår sade hon också att även om J och jag var så olika som vi var, så var vi alltid "harmoniska" tillsammans. Vad man inte riktigt kan säga om L och mig.

Det är riktigt synd egentligen. Jag trodde ju i början att han skulle vara "den med stort h".. Men det är på något sätt så att så mycket av de positiva sakerna jag gillade hos honom gått förlorade när osäkerheten började bli starkare och starkare. Vi bara drog ner varandra... :(

Singel igen. Suck.

För mycket är för mycket

Citat efter senaste bråket:
- Jag skulle ta mitt liv för din skull!

Inte direkt det man vill höra...

Svartsjuka

Pojkvännen, som å ena sida står där för mig och hjälper mig att komma ur ångesten, är den som å andra sidan orsakar ångest hos mig. Det har visat sig att han har lite svartsjuka egenskaper.. i nyktert tillstånd är det ok, man kan prata med honom och få honom att förstå att allt är lugnt, men så snart han blir full så är det kört. Jag hatar det.

L, L, L

Och åter igen har det hunnit gå lite tid.

Ls besök här hos mig varade totalt 3 veckor (minus de 2½ dagarna hos sin pappa) och varade t.o.m. än dag längre eftersom jag bad honom att stanna tills dagen efter i stället. Vilket han ju självklart gjorde, så snäll som han är.

Alltså var det vara ca 3 dygn emellan slutet på hans besök här och början på mitt besök hos honom. Alltså intensivt var ordet.

Jag har inte gjort det lätt för honom. Men han är kvar och överraskar mig hela tiden med sitt tålamod och vilja av att vara där för mig. Gulligare än gulligast.

Det som gör mig liiite osäker är att det lite då och då händer, att jag får känslan av att han är lite för mycket fokuserad på mig. Att är onormalt hur mycket tid han ger mig och att han inte har något emot det att inte träffa sina egna kompisar etc. Nu är det lite svårt att säga om det verkligen är så, eller om det bara verkat så de senaste veckorna, men det får jag tänka lite extra på. För ett förhållande, där den ena är helt fokuserad på den andra klarar jag inte av. Båda måste ändå ha sina egna liv också. Jätteviktigt.

Men men.. det är så skönt att ha någon med lika intressen, någon som kommer jättebra överens med mina vänner och i synnerhet någon som verkligen verkar vilja hjälpa mig att komma framåt i livet..

Uppdatering igen

Oj oj oj, det har hunnit gå tid här emellan. Lite uppdatering igen.

Julen hos L och hans familj var jättemysig. Alla var jättetrevliga, maten var god, ex-flickvännen verkade inte hata mig och hans andra kompisar var roliga och vi festade fram tills kl 7 på morgonen.

Sedan var jag ju bortrest i 2 veckor, vilket var skönt på ett sätt men ansträngande på ett annat sätt. L kom och mötte upp mig på flygplatsen och har varit här hos mig ända sedan dess.

Rätt praktiskt att ha en "husman" som går och handlar åt en, lagar mat åt en och frågar oftare än ofta om han kan göra något för mig att må bättre. Supergulligt helt enkelt.

Men, eftersom de två semesterveckorna redan var så intensiva och jag aldrig fick chans att vara för mig själv, så har det varit rätt ansträngande att ha någon här i min lilla lägenhet hela tiden. Dessutom någon som är så otroligt fokuserad på mig. Och ja, självklart, sitter han ensam här under dagarna då jag är på jobbet, så vill han ju göra saker med mig när jag väl kommer hem. Då när jag allra helst skulle bara ha lite tid för mig själv och gå och lägga mig....

Alltså har jag varit en riktig bitch mot honom. Det har varit dagar då det varit riktigt illa.

I onsdags åkte han iväg till sin far som inte bor så långt härifrån. Ingen rolig känsla att bli lämnad ensam, men jag kan förstå det. Jag kan förstå att han behövde lite sällskap från normala människor som inte är sura och klagar hela tiden. Och så tror jag faktiskt att han till en stor del gjorde det för min skull, för jag dagen innan sagt att det är lite jobbigt att inte ha någon tid för mig själv.

Det tråkiga var bara att dagen han åkte var årsdagen för det jobbiga som hände förra året, något som L inte vet något om. Och jag tänkte inte att det skulle bli så illa, men läkarbesöket jag hade rev alla sår öppna. Som tur är fick jag sedan sällskap av en kompis, både för onsdagen och för igår.

Och idag kommer L tillbaka. Nu försöker jag påminna mig själv om att det är inte Ls fel att jag är som jag är. Han kan inte veta om jag inte berättar. Och han vill att jag ska berätta. Han frågar. Men det är inte så lätt...

Uppdatering om L

L ger inte upp. Vilket jag börjar långsamt inse och vilket gör mig glad.

Han har inte haft det lätt. Jag har gjort det riktigt svårt för honom. Men han står kvar. Han kommer hit mycket oftare än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. Han ringer varje dag. Han är snäll och omtänksam. Varje dag.

Han ville komma i helgen igen (han åkte först för en vecka sedan) men jag bad att få vara själv. Vilket han förstod eftersom han visste hur slut jag är efter allt annat som hänt. Det kändes skönt att bli förstodd..

Och nästa vecka åker jag ju själv dit. Det ska bli att fira jul med L och hans mamma och mormor...... ;)

Mys mys mys. Men med vem?

Igår på förmiddagen stod jag på perrongen och blev kramad av L vars tåg vi väntade på tillsammans.

Idag på eftermiddagen stod jag på samma perrongen och blev kramad av C som jag gick och träffade direkt efter att Ls tåg åkt iväg...

Det blev ingen träff mellan L och C eftersom inte C kom till matchen. Däremot kom vi överens om att han kommer och hämtar mig när Ls åkt.

Gårdagen tillbringade vi först hemma hos honom eftersom hans pappa kom förbi med lite snowboardsaker, men sedan åkte vi till stan och gick runt på julmarknaden. Den där elektriciteten som jag tror att jag kallat det för, fanns inte där på samma sätt som innan, vilket jag även anade och hoppades på när jag skrev om att det kändes ok att åka och hälsa på hos honom. Men däremot så var den där "connection" som alltid funnits där, fortfarande kvar. Och på något sätt kändes det bara så naturligt att det tog länge innan vi tog ifrån händerna från varandra när de möttes. Eller att vi "poke":ar varandra. Eller vad som helst.

Det hade hunnit bli lite ändrade planer och i stället för att gå ut med C och de andra kompisar så åkte jag till mina släktingar efter att C och jag hämtat kompisarna. De tre gick ut och åt och drack coctails och gick och festade, medan jag tillbringade den roligaste 60-årsfesten, ever, hos mina släktingar. Vid kl 4:30 eller något åkte jag sedan hem till C dit även de tre kommit. Vi började titta på en film och det bara blev så att kompisparet låg på andra sidan soffan och att C och jag satt bredvid varandra. Närmare och närmare hela tiden och vid något tillfälle tog han min hand. Och det var bara så otroligt mysigt och kändes bara skönt. Inget sexuellt alls, utan bara mysigt. Och ja, det slutade ju med att jag somnade i hans famn, men när filmen slutade så gick han ju snällt och lade sig i sin säng och jag fortsatte sova på soffan.

Idag hängde vi sedan på stan vi tre och på Starbucks blev det också bara så att han började krama om mig och hålla i min hand och så. Och det kändes fortfarande skönt och oskyldigt alltså lät jag det ju vara så. Precis som det blev på perrongen också. Bara skönt att någon håller om en.

Men jag frågar mig ändå varför jag nästan njöt mer av närheten med C, även om det förblev på kamratlig nivå än av närheten med L som ju är den som är pojkvännen..?

Dagarna med L

Veckan med L blev precis som jag tänkt mig i förväg (antagligen också precis därför...):

det var skönt att ha honom här och han kan vara riktigt gullig och omtänksam.

Men konstiga jag måste ju göra det svårt för alla och inte kunde jag bara njuta av det utan i stället behövde jag klaga om allt. Klaga om hur gullig och omtänksam han är. Vettigt? Nej, allt annat.

Det tog några dagar och sedan lyckades jag göra honom sur. Lyckades? På någon nivå kändes det precis så: jag lyckades. Jag lyckades bevisa mig själv att jag kan vara så jobbig att inte ens han orkar vara gullig längre. Men gjorde det mig gladare? Självklart inte. Precis tvärtom.

Jag vet inte vad som är fel på mig. Egentligen tycker jag ju mycket om honom. Egentligen vill jag ju bli behandlat som han behandlar mig. Varför alltså inte bara ta det lugnt och låta det gå som det går, i stället för stressa för vad det kan bli?

I fredagsnatt hade vi en lång diskussion. Den började precis så som de andra gångerna: jag tog avstånd och var kall. När han frågade vad jag gör och varför så svarade jag med det gamla: jag är inte beredd på ett förhållande just nu - jag kan ju inte ens ta hand om mig själv. Det hann gå så långt att det började kännas som "det är slut nu". Men. Han gav sig inte: han ville veta vad som då är så fel på mig och vad jag menat med saker som jag sagt innan. Han har försökt fråga om det förut också, men nu gav han sig inte innan han fick mig att öppna mig. Ett stort steg åt rätt riktning vågar jag påstå. Frågan är bara om det redan har hunnit bli för sent...

Om några minuter

L kommer vilken minut som helst.

Är jag glad? Är jag rädd? Är jag förvirrad.

Jag tror att svaret på alla de tre frågorna är: ja.

L och min dåliga humör

Sedan i tisdags är situationen på jobbet riktigt jobbig och ansträngande. Vi står hela tiden under en enorm press och det tar på krafterna. Att jobbet alltid är ansträngande är en sak, men detta psykiska motarbetet som pågår är riktigt påfrestande.

Alltså är jag helt slut. Jag är fysiskt och psykiskt helt slut och är hela tiden på dåligt humör.

I onsdags gick jag och lade mig riktigt tidigt. Efter 21 låg jag redan i sängen och kort därefter har jag även somnat.

Någon gång vid 22:15 ringer det på min hemtelefon. L ringer. "Nej, jag orkar inte prata med någon, inte ens med L, jag vill bara sova" tänkte jag och lät telefonen ringa. När hemtelefonen tystnar börjar min mobil ringa. "L ringer" står det på skärmen. Jag trycker av ljudet. Sedan ringer det igen i hemtelefon. Och därefter på mobilen. Sedan får jag ett sms "jag lyckas inte nå dig, börjar bli orolig". Min enda tanke var att få sova och jag lät bli att svara på messet.

Sedan var ett tyst en stund, men jag lyckades ändå inte somna och och var redan riktigt irriterad. "Måste han hålla på att ringa hela tiden? Fattar han inte att man kanske bara vill sova???"

Jag bestämde mig redan för att svara nästa gång, bara för att säga att jag inte vill prata men sedan ringer det i hemtelefonen igen, men den här gången är det ett hemligt nummer. Nej, jag svarar inte och då ringer det även i mobilen. Samma sak, hemligt nummer, men inget svar från min sida.

Vid den här tidpunkten var det klockan redan hunnit bli 23, och jag bara kokade av irritation. När han sedan ringde en gång till så svarade jag supervänligt med "kan inte jag bara få sova?? Jag vill sova! Jag måste få sova. Vi hörs imorgon. Hejdå!" L försökte med "men du, jag är orolig ju, vad är det som har hänt?" men jag orkade verkligen inte börja förklara allt som hänt under dagen för att det dels skulle inneburit att jag behövde vänta ännu längre med att få börja sova igen och dels för att ju mer jag tänkte på jobbet och skiten där, desto mer irriterad blev jag och desto svårare skulle det vara för att somna om. Alltså sade jag bara "Det är skit jobbet som hänt, men nej, inte idag. Jag vill bara sova. Hejdå" och så lade jag på.

Inte mycket överraskande fick jag ett sms nästan direkt efteråt där han skrev att det ju var riktigt schysst av mig att göra så och att han nu skulle ju kunna sova riktigt bra.. Men jag bestämde mig för att inte svara för att jag var rädd för att skriva något elakt, så illa var det.

Dagen efter hade jag på morgonen en riktigt skitkänsla: Dels för att jag fortfarande var riktigt irriterad och var på väldigt dåligt humör, vilket ju inte lovade gott för dagen. Och dels för att jag tyckte synd om L som ju egentligen bara velat vara snäll och fråga hur det går för mig.

Några sms har vi skickats efter det, men prata i telefon har vi inte gjort sedan dess.. alltså är jag lite spänd - idag är första dagen då vi egentligen båda borde ha tid att prata med varandra ordentligt..

Tack L!

Det är skit på jobbet. Riktigt skit.

Men L är gullig som försöker få mig att må bättre.

"Vi hörs imorgon, va?"

Ett av problemen som jag hade i förhållandet med J var ju att han inte pratade så mycket, men då i synnerhet att han inte visade särskilt mycket intresse för vad jag gjorde och tänkte och tyckte och så.

Med L är det precis tvärtom. Han ringer varje dag för att fråga hur det går med mig och vad jag gjort och vad jag har för planer osv. Och det verkar vara självklart för honom att höras av dagligen. Så självklart att när jag igår sade att det kan bli svårt att höras av idag pga jobb och kvällsplaner och så (då menade jag att prata i telefon, för sms har man alltid tid om man frågar mig..) så blev han lite besviken och tyckte att det var konstigt.

Egentligen borde jag bara vara glad. Det är någon som tänker som jag vad gäller det där med vikten av daglig kommunikation, och som vill höra om mig och mitt liv och mina tankar. Något jag önskat, inte bara från J, utan av andra också. Men jag hoppas bara att det också förblir på denna nivå och att det aldrig utvecklar sig till något värre där man måste känna sig förhörd.

Inte två killar på samma spel..?

Ja som sagt, med L är planen att åka och se fotboll i "en närliggande stad" som jag skrev igår. Det som jag "råkade glömma" skriva är att den här närliggande staden är staden där C bor, och att han eventuellt kommer att följa med till matchen....

Nästa besök

Den 22 kommer han igen. Den 26 åker vi tillsammans till en närliggande stad för att se fotboll tillsammans och antingen så åker han direkt vidare till sin far och jag till mina kompisar eller så stannar vi tillsammans där och bokar in oss på ett hotell. :)

Inte två killar på samma fest..

I fredags var det fest hos mig.

För kompisen R och hans bror, som var de två första gästerna som kom, berättade jag vilka som skulle komma. De kände inte till grejen med J, alltså svarade jag på frågan "vem är J?" att han var ett ex från i somras. Sedan frågade R, som träffade L på hans förra besök här, när han kommer. Hon menade då vilken tid han kommer. "L kommer först imorgon." "Jaha, varför då? Jag trodde att han också skulle komma idag." sade R. "Ja, men exet kommer ju idag" svarade hennes bror och jag kunde inte annat än att skratta! :D

L och otroliga tålamodet

I lördags kom han. Med sig hade han inte bara sin ryggsäck med grejerna för helgen, utan även en påse från mataffären och bakeriet med frukostgrejer i.

Det var en trevlig helg igen. När det handlar om att göra saker tillsammans, saker som man gör med kompisar också, var allt verkligen helt toppen: vi har det roligt tillsammans och det finns tillräckligt många samtalsämnen så att det aldrig går så långt att vi inte skulle ha något att säga för varandra. Han träffade igen kompisar till mig (andra än senast) och de kom alla bra överens med varandra. Han fortsatte med sitt schyssta beteende och frågade ofta om han kan göra något för mig. Betala i mataffären ville han också igen, men den här gången gjorde jag det ändå för att hålla lite rättvisa vid livet.. ;) Men fika, öl på krogen och andra smågrejer betalade han hela tiden.

Alltså allt egentligen jättebra.

Men. Sedan är det ju så, att jag måste göra allt så svårt som möjligt för mig själv, och på det sättet även för andra. "Jag tycker inte att det är värt att hålla på att ta det här vidare. Jag känner att jag inte är lika mycket med i matchen som du. Jag är bara negativ hela tiden och du måste anstränga dig hela tiden. Det är inte schysst mot dig, jag vet, men jag kan inte ändra på det just nu med allt annat som pågår i mitt liv." osv osv osv.

Och varför jag åter igen håller på att förstöra något som egentligen känns bra, och som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha en chans att bli riktigt bra (*) vet jag inte. Jag och mitt konstiga behov att försöka förbli olycklig?

Men L gav sig inte (än iaf), utan upprepade så många gånger att han känner att det är värt att försöka, att han verkligen fattat tycke om mig och inte vill ge upp. Att han är beredd att ha mycket tålamod med mig just nu, och att hjälpa mig att komma över problemen jag har. Så många gånger gjorde han det, att jag kunde inte annat än att tro på honom. För någon sanning måste det väl ändå vara i hans ord för annars skulle han inte ha orkat med mig och annars skulle inte han redan planera när han kan komma nästa gång och vara beredd att bara för resorna hit och tillbaka betala över 1000spänn varje gång. Och att sitta på tåget i all evighet. Och så frågade han om jag inte vill komma till honom för julen som han väl ska fira hos sin mor och sedan med sina kompisar..




(*) Lite som med ex:et E som bara kändes för bra för att sant och därför så gjorde jag mitt allt för att se till att det inte var så bra. Men även så här nästan 2 år senare så tror jag att det hade kunnat bli ett riktigt bra och långvarit förhållande med honom. Om jag bara vågat njuta och inte fått skräck inför en trevlig framtid..