Sms från kompisen i lördagsnatt

02:21
"[...] Smaklig måltid o ha det så kul! Han är söt go for it!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

02:24
"Do it!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

02:32
"Jag gillar dem!! Sov hos honom hämta cykeln imorgon ;-)"

02:34
"Mohahahahhahh :-) Maken säger go for it ;-)"

"God morgon!"

"Du kan sova över här. Mina händer kommer inte att göra något. Jag lovar!"

Yeah right.

Men det var skönt att få vakna (hmm.. somnade jag någon gång) med att någon höll om en..

Vi får se hur det blir framöver med denna mr J..

Chatt-överraskning

Som om det inte vore konstigt nog att jag råkar träffa både P och J på samma kväll på stan, men nej, här sitter jag och blir chattad av C!

Ingen kontakt är vad vi haft de senaste två månaderna (?) och helt plötsligt dyker hans namn upp i ett fönster. Och hjärtat slår direkt snabbare..

Suck.

Samma kväll

Igårkväll skulle jag ut på stan med en kompis, bara för att slå oss ner på "trappan" vid vattnet. Vi ville inte ha någon annan kompis med oss, eftersom vi redan hängt med dem hela dagen i parken.

Men ja, det var ju förväntat att det inte skulle bli så. Det första vi ser när vi kommer dit är P som sitter där ensam och väntar på en kompis. Alltså gick vi och satte oss med honom.

Efter en stund ställer en kille upp sig en bit ifrån oss. "Är inte han J, han från pizzerian?" frågar jag min kompis. "Ja, det är han." Alltså gick jag och säg hej till honom.

Ps kompis kom och senare gick dem, och klar att han frågade om vi ska med. Det kändes bra att säga nej. :) Senare gick vi ju ner till J och hans kompisar.. :)

Eftersnack

Oh no... som svar på mitt sms skrev E att hans dag varit skit.

Flickvännen citerar en låt på sin Facebook-status, en låt som handlar om att "du borde stannat i D-staden"... Som en kommentar till det skriver hon, den gemensamma kompisen som var med igår, att män aldrig blir vuxna..

Jag är nyfiken!!

E i min stad

Okej, det var jag som hörde av mig först. Det blev ett kort "Välkommen till D-stad!"-mess för E när jag själv landat. Jag skrev också att de gärna skulle få höra av sig, om de kände för att komma till stan på kvällen.

Det gjorde de. Vi träffades alla tillsammans och drack lite öl. Med E pratade jag egentligen ganska lite för att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga, och de sakerna jag ville prata med honom om, kunde jag ändå inte göra när de andra var i närheten.

Men känslan jag fick var ändå tydlig. Tydligt var att jag inser vad jag kastade bort för 1½ år sedan. Jag tror helt ärligt på villa, Volvo, vovve med E. Det hade kunnat bli vårt.

Men nu är det inte så. Nu är vi inte längre tillsammans, nu är han med A och sanningen är att vi inte har någon som helst kontakt med varandra.

Under tiden jag skrev inlägget ringde han. Ville att jag skulle åka dit för att prata. Egentligen tycker jag också att vi borde gjort det. Och egentligen trodde jag på honom när han sade att det inte är något sexuellt. Men att åka dit kl 1 på natten och göra det som en hemlighet från flickvännen; nej tack.

Däremot sade jag under vårt 1 tim 19 min långa samtal att jag är besviken på hur saker och ting är mellan oss, och att jag nog nu vore beredd på ett sådant förhållande med honom som han redan för 1½ år sedan skulle velat ha med mig. Men jag sade också att det nu inte är så och att jag absolut inte vill komma emellan honom och A.

Alltså. Alltså har jag ett gammalt förhållande som jag hellre skulle uppleva nu och inte då, och så har jag ett ex som jag nog sårade med mitt beteende. Jag tror nog att vi båda ångrar oss på någon nivå...

*Suck*

Long time no see

I lördags träffade jag mitt ex E. Vi var ihop i ett par månader i slutet på 2008 - början på 2009, men gjorde slut för att jag då inte var beredd på ett så seriöst förhållande som jag med honom skulle haft. Han var perfekt på många sätt för att bli Mannen. Jag bara inte kände mig redo.

Nu är han iaf tillsammans med sitt ex, som han var ihop med före mig. Vi hade inte setts på över ett år och den första timmen var lite konstig. Men sedan gick det förbi och det var riktigt roligt.

Det som gjorde det extraroligt var att vi flörtade vilt med varandra. Han började och jag hade ju inget emot det.

Den nyvarande flickvännen kom ju också dit senare och då blev det hela lite konstigare igen, och jag tror inte att hon uppskattade oss tillsammans på soffan och delandes en ölflaska.

Men en intressant kväll var det i vilket fall som helst.

Vi får se om han kommer att höra av sig imorgon då vi båda kommer att vara i min nuvarande hemstad... :)

Jag erkänner!

Det är klart jag mejlade han, J! Var ju alltför nyfiken! Nyfiken på vad Sr hade sagt till honom för att få visitkortet och nyfiken på att få veta hur ung han verkligen är.

Och nu har jag svaret till båda frågorna.

Sr hade, enligt Js version i alla fall, frågat om han vill träffa mig igen / lära känna mig, och då "hade han inte behövt fundera länge". Åååh! ;)

Och ja, fyra år yngre är han. Vad är det för fel på mig?! Varför kan jag bara inte bli intresserad av jämnåriga killar?! Och vad är det egentligen fel på killarna? Varför blir de intresserade av någon äldre..?

På pizzerian kl 4 något

Vid kl 4 inatt var vi och åt pizza efter en lång utekväll. På pizzerian, redan när jag kom in, var den söt liten kille som log blygt mot mig.

Efter att H och jag fått våra pizzor gick vi in för att sätta oss. Det såg fullt ut men det var en kille som reste upp sig och jag frågade om han är klar. "Ja, det är bara att slå sig ner där." När jag satt mig ner förstod jag att han jag sitter bredvid är killen från dörren.

Ja, det var ju lätt att börja prata i alla fall. "Sorry, är det ok om vi ställer våra pizzor på bordet?". Ja, det var det. Och så fick jag lite mer plats på soffan också.

Sedan kom även V och Sr med sina pizzor och Sr (den gemensamma kompisen) satte sig ju såklart så att jag inte hade någon som helst plats längre och frågade därför snällt om jag fick flytta mig lite närmare han killen. Hah, "ja, du får komma så nära du vill!". Det var en överraskande kommentar för att han verkligen verkade väldigt blyg.

Där satt vi och åt våra pizzor och småpratade lite alla tillsammans, mina kompisar och hans kompisar.

Sedan blev det dags att gå hem (äntligen!) och vi önskade alla varandra en fortsatt trevlig kväll eller god natt eller något. Sedan gick H, V och jag ut, men där ute märkte jag att Sr blev kvar. När jag tittade genom fönstret så ser jag C Sr prata med killen! "Vad gör han??" frågade jag V och H. "Heh, han frågar säkert efter killens nummer för dig!" svarar V och skrattar.

Och ja, det gjorde han också. När Sr kom ut hade han killens visitkort i handen och gav den till mig. Då kunde jag inte annat än skratta även om jag där inne varit irriterad på Sr som började prata om att jag ju gillar yngre killar. I vilket fall som helst så kom killen ut just då och ja, jag vet inte. Vi sa hejdå en gång till och sedan gick vi alla hem.

Nu sitter jag här och har stalkat runt på Facebook med inte lyckats få reda på hur ung killen egentligen är. Han var söt, och verkade som sagt lite blyg och ingen dryg j*vel som C eller P.. och uppenbarligen hade han intresse, annars hade han ju inte gett kortet. Men hallå, om han är typ 20 eller något?!

Någon

Ingen P, men det var inte ens tråkigaste idag. En konstig kväll var det helt enkelt.

Men det gör lite ont att höra Sr säga saker som "ja, någon dag kommer du också att få en familj"..

Jag märker att jag nog håller på att förändras från en singel-men-ändå-lycklig till en inte-längre-så-lycklig. Jag saknar känslan av att ha Någon i mitt liv.

Fest ikväll

Idag ska det festas. "Den gemensamma kompisen" har en fest där både P och jag är inbjudna. Frågan är bara om han kommer eller om han måste jobba.

Kommer han så är det intressant att se hur vi två kommer att bete oss i varandras sällskap. Låtsas som att inget hänt igen? Blir det att undvika varandra? Eller någonting annat.

Grejen är bara den att jag inte har någon som helst lust att gå på festen. Tvärtom vill jag bara stanna hemma och mysa med en stor kopp té och en bra bok.

Lillebrorsans liv

En jämnårig kollega och jag pratade idag om hur det är att vara storasystern som fortfarande är singel, medan lillebrorsan skaffar familj.

Varför är det en sådan prestationsångest att vara den första i familjen som ska gifta sig och skaffa barn och allt det där?

Måste man gå i samma ordning med åldern?

Nu vet jag inte så mycket om kollegans lillebror och tyvärr inte så jättemycket om hennes liv heller, men jag vet att jag nog inte skulle vilja byta liv med min bror. Jag vill inte bo kvar där vi alltid bott, jag vill inte bara umgås med folk som bor där de alltid bott, och jag vill inte att världen är så långt ifrån mig. Inte ens även om det skulle innebära att seriöst förhållande med eventuella barn i nära framtiden.

Frågan är bara hur länge jag ska flytta runt och prioritera andra äventyrliga saker i stället för att faktiskt satsa på att hitta någon som får mig att fastna någonstans..

Motivation

Vad är motivationen bakom det att jag "vill 23-åringar"? Det var frågan som "den gemensamma kompisen" ställde idag.

Och jag har inget svar på det.

MSN

J säger:
kom så myser vi

Varför sade han inget igår när jag var i hans stad??