J.. J,, J,,

"Min flickvän". Det är så jag blir refererad till, oftare och oftare. Det är ju bra det. Samtidigt som jag åter igen tvivlat på allt.

I lördagsmorgon hade jag någon typ av ångestattack. Inte bara beroende på J, utan det finns två andra saker i mitt liv, som gör att jag inte riktigt mår bra. Men osäkerheten om J och om vi verkligen passar tillsammans blev så överväldigande att jag började gråta. J var egentligen på väg någonstans som han sett fram emot länge nu, men när han insåg att jag ligger och gråter så kom han tillbaka och lade sig bredvid mig. Jag försökte med "nej men snälla gå, du hinner snart inte" så sade han att inte kan bara gå när hans flickvänner ligger och gråter. Alltså blev han kvar en bra stund och försökte ta reda på vad som var fel på mig. När han väl insåg att han var en del av förklaringen så tappade han ju lusten helt, och ville inte längre åka alls. Jag typ tvingade honom ut ur lägenheten men ca 10 minuter senare ringde det på dörren och när jag inte gick och öppnade (det ringer ofta, kan handla om post eller barn som leker osv) så kom han in med sina nycklar.

Alltså egentligen ett stort plus för honom och ett tecken för mig på att han menar allvar.

Samtidigt det som sedan hänt efter att han väl åkte hem senare på eftermiddagen har gjort mig förvirrad igen. Det är precis som det var före pratstunden, om inte lite värre. Han har stress på jobbet, men det bara handlar om det, eller om jag med mitt beteende skrämde bort honom lite.. tja, det får jag väl vänta och se.. suck igen.

Bla bla bla bla :)

Det händer fortfarande, i synnerhet om vi träffas på stan, att det känns lite konstigt. Eller inte direkt konstigt utan mer det att det känns som att vi inte har så mycket att säga till varandra. Fast sedan går det ju ändå över väldigt snabbt.

Men sedan händer det oftare och oftare att det känns avslappnat och roligt att vara tillsammans. Igår var en sådan dag. När det var dags att gå och sova kunde vi inte lugna ner oss för det bara flög ut fler och fler saker vi ville berätta och skratta åt. J kändes riktigt avslappnad och var på jättebra humör, pratglad och nyfiken.
Egentligen var det riktigt synd att vi båda var helt slut efter arbetet och behövde ladda batterierna inför veckans sista arbetsdag.

Imorgon blir det att sova lääääänge. Tillsammans. :)

J-kvällar

Mer uppmärksamhet - check!

Sedan i lördags har vi spenderat all vår lediga tid tillsammans (ja, all den som är kvar efter 9-10 timmars arbetsdagar och därtill kvällar på universitetet). Han har lagat mat till mig, jag har fått små presenter och bara helt enkelt blivit inbjuden att komma över.

*Gilla*

Uppdatering

Jag tror att bloggens namn är lite missvisande.

Under veckan har det hänt en del som nog talar för att jag inte riktigt kan räkna mig som en singel i den betydelsen som jag själv tänkte på när jag startade bloggen i februari.

I onsdags sade jag till J att jag inte vet vad det är som händer med oss. Är detta enbart ett KK-förhållande eller även något annat. "Nej, jag vill mer" sade han. Vid ett senare tillfälle under natten sade han att jag borde flytta in under helgen.

Eftersom vi den natten sov hos honom och eftersom han behövde åka före mig och jag fick stanna kvar och sova så gav han sin andra nyckel till mig för att jag ska komma ut ur huset (ja, utan nyckel skulle jag fastna i trappuppgången). När jag senare på dagen mötte upp honom vid hans kontor för att hämta min cykel så passade jag på att ge tillbaka nyckeln. Minet han gav! Det var en blandning av överraskning, besvikelse och att vara ledsen. Eftersom jag blev så chockad så hann jag ju inte tänka så snart att jag skulle kunnat säga "men jag behåller den ju gärna" eller så.

Men nu ikväll när han var här hos mig så tog han ut nyckeln ur sin väska (eftersom jag skämtade om att behålla hans egna nyckel för att han inte ska åka hem än) och gav den till mig.

Jag har även fått träffa hans mamma, vilket iofs var väldigt oplanerat, och så har vi gjort planer för nästa helg i form av att åka till hans hemstad.

Känslan jag haft rätt ofta om att vi nog inte passar så bra ihop, att vi är för olika, fick vika ikväll eftersom vi hade flera bra diskussioner, vilket jag känt att jag saknat lite tidigare.

Alltså får vi se nu hur det bli. Jag önskar mig fortfarande lite mer uppmärksamhet och intresse, men framsteg har ju redan skett så jag väntar och ser.

Just idag känner jag mig ändå lycklig. :)

Tillbaka

Skööööööööööönt! :)
Skönt att ha någon som håller ens hand och skönt att inte behöva sova ensam! Alltså var första kvällen back home rätt trevlig.. :)

Ångest

I fredags kändes allt bra och jag såg fram emot hemresan tillbaka till staden och även till J.

Nu, ca 10 timmar innan jag ska träffa honom känner jag mig förtvivlad. Gårkvällens korta chattande gjorde mig på något sätt orolig. Jag vet inte om det bara är jag som inbillar mig saker, men jag fick känslan av att något hänt. Hände det någonting under lördagkvällens festande?

Eller är det bara jag som blandar in mina egna negativa och förvirrade tankar om åkandet? Det kanske inte alls är J som var annorlunda? Det kanske var och är jag själv som åter igen inte vet vad jag vill av mitt liv..

Sova här och sova där

I staden där jag normalt bor är det riktigt varmt just nu. Varmt räcker nog inte ens. Det är hett.

J bor i en takvåning där det alltid är väldigt varmt, men nu under värmeböljan menar han att det är nästintill omöjligt att vara i lägenheten. Hans sovrum på övervåningen har han inte kunnat använda alls, utan han har sovit på sin soffa sedan det var så varmt.

I min lägenhet är det däremot nästan alltid för kallt. Jag frös under vintern, men jag har även frysit under våren och under varma sommardagar. Nu när det varit jättevarmt har jag ju varit bortrest och därför så kan jag inte säga om det nu äntligen skulle varit skönt i min lägenhet.

J och jag pratade i vilket fall som helst om saken häromkvällen och kom fram till att vi under sommarnätterna måste sova över hos mig och under vintern hos J. "Dessutom så räcker det nog om vi sover tillsammans och jag värmer dig."
Ooooooh... :)