Mys mys mys. Men med vem?

Igår på förmiddagen stod jag på perrongen och blev kramad av L vars tåg vi väntade på tillsammans.

Idag på eftermiddagen stod jag på samma perrongen och blev kramad av C som jag gick och träffade direkt efter att Ls tåg åkt iväg...

Det blev ingen träff mellan L och C eftersom inte C kom till matchen. Däremot kom vi överens om att han kommer och hämtar mig när Ls åkt.

Gårdagen tillbringade vi först hemma hos honom eftersom hans pappa kom förbi med lite snowboardsaker, men sedan åkte vi till stan och gick runt på julmarknaden. Den där elektriciteten som jag tror att jag kallat det för, fanns inte där på samma sätt som innan, vilket jag även anade och hoppades på när jag skrev om att det kändes ok att åka och hälsa på hos honom. Men däremot så var den där "connection" som alltid funnits där, fortfarande kvar. Och på något sätt kändes det bara så naturligt att det tog länge innan vi tog ifrån händerna från varandra när de möttes. Eller att vi "poke":ar varandra. Eller vad som helst.

Det hade hunnit bli lite ändrade planer och i stället för att gå ut med C och de andra kompisar så åkte jag till mina släktingar efter att C och jag hämtat kompisarna. De tre gick ut och åt och drack coctails och gick och festade, medan jag tillbringade den roligaste 60-årsfesten, ever, hos mina släktingar. Vid kl 4:30 eller något åkte jag sedan hem till C dit även de tre kommit. Vi började titta på en film och det bara blev så att kompisparet låg på andra sidan soffan och att C och jag satt bredvid varandra. Närmare och närmare hela tiden och vid något tillfälle tog han min hand. Och det var bara så otroligt mysigt och kändes bara skönt. Inget sexuellt alls, utan bara mysigt. Och ja, det slutade ju med att jag somnade i hans famn, men när filmen slutade så gick han ju snällt och lade sig i sin säng och jag fortsatte sova på soffan.

Idag hängde vi sedan på stan vi tre och på Starbucks blev det också bara så att han började krama om mig och hålla i min hand och så. Och det kändes fortfarande skönt och oskyldigt alltså lät jag det ju vara så. Precis som det blev på perrongen också. Bara skönt att någon håller om en.

Men jag frågar mig ändå varför jag nästan njöt mer av närheten med C, även om det förblev på kamratlig nivå än av närheten med L som ju är den som är pojkvännen..?

Dagarna med L

Veckan med L blev precis som jag tänkt mig i förväg (antagligen också precis därför...):

det var skönt att ha honom här och han kan vara riktigt gullig och omtänksam.

Men konstiga jag måste ju göra det svårt för alla och inte kunde jag bara njuta av det utan i stället behövde jag klaga om allt. Klaga om hur gullig och omtänksam han är. Vettigt? Nej, allt annat.

Det tog några dagar och sedan lyckades jag göra honom sur. Lyckades? På någon nivå kändes det precis så: jag lyckades. Jag lyckades bevisa mig själv att jag kan vara så jobbig att inte ens han orkar vara gullig längre. Men gjorde det mig gladare? Självklart inte. Precis tvärtom.

Jag vet inte vad som är fel på mig. Egentligen tycker jag ju mycket om honom. Egentligen vill jag ju bli behandlat som han behandlar mig. Varför alltså inte bara ta det lugnt och låta det gå som det går, i stället för stressa för vad det kan bli?

I fredagsnatt hade vi en lång diskussion. Den började precis så som de andra gångerna: jag tog avstånd och var kall. När han frågade vad jag gör och varför så svarade jag med det gamla: jag är inte beredd på ett förhållande just nu - jag kan ju inte ens ta hand om mig själv. Det hann gå så långt att det började kännas som "det är slut nu". Men. Han gav sig inte: han ville veta vad som då är så fel på mig och vad jag menat med saker som jag sagt innan. Han har försökt fråga om det förut också, men nu gav han sig inte innan han fick mig att öppna mig. Ett stort steg åt rätt riktning vågar jag påstå. Frågan är bara om det redan har hunnit bli för sent...

Om några minuter

L kommer vilken minut som helst.

Är jag glad? Är jag rädd? Är jag förvirrad.

Jag tror att svaret på alla de tre frågorna är: ja.

L och min dåliga humör

Sedan i tisdags är situationen på jobbet riktigt jobbig och ansträngande. Vi står hela tiden under en enorm press och det tar på krafterna. Att jobbet alltid är ansträngande är en sak, men detta psykiska motarbetet som pågår är riktigt påfrestande.

Alltså är jag helt slut. Jag är fysiskt och psykiskt helt slut och är hela tiden på dåligt humör.

I onsdags gick jag och lade mig riktigt tidigt. Efter 21 låg jag redan i sängen och kort därefter har jag även somnat.

Någon gång vid 22:15 ringer det på min hemtelefon. L ringer. "Nej, jag orkar inte prata med någon, inte ens med L, jag vill bara sova" tänkte jag och lät telefonen ringa. När hemtelefonen tystnar börjar min mobil ringa. "L ringer" står det på skärmen. Jag trycker av ljudet. Sedan ringer det igen i hemtelefon. Och därefter på mobilen. Sedan får jag ett sms "jag lyckas inte nå dig, börjar bli orolig". Min enda tanke var att få sova och jag lät bli att svara på messet.

Sedan var ett tyst en stund, men jag lyckades ändå inte somna och och var redan riktigt irriterad. "Måste han hålla på att ringa hela tiden? Fattar han inte att man kanske bara vill sova???"

Jag bestämde mig redan för att svara nästa gång, bara för att säga att jag inte vill prata men sedan ringer det i hemtelefonen igen, men den här gången är det ett hemligt nummer. Nej, jag svarar inte och då ringer det även i mobilen. Samma sak, hemligt nummer, men inget svar från min sida.

Vid den här tidpunkten var det klockan redan hunnit bli 23, och jag bara kokade av irritation. När han sedan ringde en gång till så svarade jag supervänligt med "kan inte jag bara få sova?? Jag vill sova! Jag måste få sova. Vi hörs imorgon. Hejdå!" L försökte med "men du, jag är orolig ju, vad är det som har hänt?" men jag orkade verkligen inte börja förklara allt som hänt under dagen för att det dels skulle inneburit att jag behövde vänta ännu längre med att få börja sova igen och dels för att ju mer jag tänkte på jobbet och skiten där, desto mer irriterad blev jag och desto svårare skulle det vara för att somna om. Alltså sade jag bara "Det är skit jobbet som hänt, men nej, inte idag. Jag vill bara sova. Hejdå" och så lade jag på.

Inte mycket överraskande fick jag ett sms nästan direkt efteråt där han skrev att det ju var riktigt schysst av mig att göra så och att han nu skulle ju kunna sova riktigt bra.. Men jag bestämde mig för att inte svara för att jag var rädd för att skriva något elakt, så illa var det.

Dagen efter hade jag på morgonen en riktigt skitkänsla: Dels för att jag fortfarande var riktigt irriterad och var på väldigt dåligt humör, vilket ju inte lovade gott för dagen. Och dels för att jag tyckte synd om L som ju egentligen bara velat vara snäll och fråga hur det går för mig.

Några sms har vi skickats efter det, men prata i telefon har vi inte gjort sedan dess.. alltså är jag lite spänd - idag är första dagen då vi egentligen båda borde ha tid att prata med varandra ordentligt..

Tack L!

Det är skit på jobbet. Riktigt skit.

Men L är gullig som försöker få mig att må bättre.

E och bröllopssamtal

E ringde nyss. Nu har han också hört om bröllopet. Och självklart, i synnerhet efter 5-6 öl som han uttryckte, så måste han få prata med mig om saken. Och om annat. Som att jag stod och borstade tänderna. Naken i badrummet enligt hans version.

Jag gillar E! :D

Ett till bröllop nästa år!

Idag fick jag ett samtal från kompisarna i X-staden: han har friat till henne och det ska bli bröllop nästa år! Så roligt! Jag är så glad för deras skull.

Det jag började tänka på efter samtalet var att om det ska bli brudtärnor och bestmen och så på bröllopet så finns risken att det ska blir ex:et E och jag som får de rollerna. Det skulle kunna bli intressant...

"Vi hörs imorgon, va?"

Ett av problemen som jag hade i förhållandet med J var ju att han inte pratade så mycket, men då i synnerhet att han inte visade särskilt mycket intresse för vad jag gjorde och tänkte och tyckte och så.

Med L är det precis tvärtom. Han ringer varje dag för att fråga hur det går med mig och vad jag gjort och vad jag har för planer osv. Och det verkar vara självklart för honom att höras av dagligen. Så självklart att när jag igår sade att det kan bli svårt att höras av idag pga jobb och kvällsplaner och så (då menade jag att prata i telefon, för sms har man alltid tid om man frågar mig..) så blev han lite besviken och tyckte att det var konstigt.

Egentligen borde jag bara vara glad. Det är någon som tänker som jag vad gäller det där med vikten av daglig kommunikation, och som vill höra om mig och mitt liv och mina tankar. Något jag önskat, inte bara från J, utan av andra också. Men jag hoppas bara att det också förblir på denna nivå och att det aldrig utvecklar sig till något värre där man måste känna sig förhörd.

Inte två killar på samma spel..?

Ja som sagt, med L är planen att åka och se fotboll i "en närliggande stad" som jag skrev igår. Det som jag "råkade glömma" skriva är att den här närliggande staden är staden där C bor, och att han eventuellt kommer att följa med till matchen....

Känner du..?

Världen är så liten..

Staden där jag bor i har över 500 000 invånare. Alltså ingen liten stad egentligen. Men ändå verkar alla känna alla.

Det nyaste är att det ikväll visade sig, att en tjej jag lärde känna genom J i somras känner C som inte ens bor i vår stad utan ett par timmar härifrån!

Nu känner inte vi två varandra såå bra, men det skulle inte överraska mig alls om vi båda hånglat med både J och C...

Nästa besök

Den 22 kommer han igen. Den 26 åker vi tillsammans till en närliggande stad för att se fotboll tillsammans och antingen så åker han direkt vidare till sin far och jag till mina kompisar eller så stannar vi tillsammans där och bokar in oss på ett hotell. :)

Inte två killar på samma fest..

I fredags var det fest hos mig.

För kompisen R och hans bror, som var de två första gästerna som kom, berättade jag vilka som skulle komma. De kände inte till grejen med J, alltså svarade jag på frågan "vem är J?" att han var ett ex från i somras. Sedan frågade R, som träffade L på hans förra besök här, när han kommer. Hon menade då vilken tid han kommer. "L kommer först imorgon." "Jaha, varför då? Jag trodde att han också skulle komma idag." sade R. "Ja, men exet kommer ju idag" svarade hennes bror och jag kunde inte annat än att skratta! :D

L och otroliga tålamodet

I lördags kom han. Med sig hade han inte bara sin ryggsäck med grejerna för helgen, utan även en påse från mataffären och bakeriet med frukostgrejer i.

Det var en trevlig helg igen. När det handlar om att göra saker tillsammans, saker som man gör med kompisar också, var allt verkligen helt toppen: vi har det roligt tillsammans och det finns tillräckligt många samtalsämnen så att det aldrig går så långt att vi inte skulle ha något att säga för varandra. Han träffade igen kompisar till mig (andra än senast) och de kom alla bra överens med varandra. Han fortsatte med sitt schyssta beteende och frågade ofta om han kan göra något för mig. Betala i mataffären ville han också igen, men den här gången gjorde jag det ändå för att hålla lite rättvisa vid livet.. ;) Men fika, öl på krogen och andra smågrejer betalade han hela tiden.

Alltså allt egentligen jättebra.

Men. Sedan är det ju så, att jag måste göra allt så svårt som möjligt för mig själv, och på det sättet även för andra. "Jag tycker inte att det är värt att hålla på att ta det här vidare. Jag känner att jag inte är lika mycket med i matchen som du. Jag är bara negativ hela tiden och du måste anstränga dig hela tiden. Det är inte schysst mot dig, jag vet, men jag kan inte ändra på det just nu med allt annat som pågår i mitt liv." osv osv osv.

Och varför jag åter igen håller på att förstöra något som egentligen känns bra, och som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha en chans att bli riktigt bra (*) vet jag inte. Jag och mitt konstiga behov att försöka förbli olycklig?

Men L gav sig inte (än iaf), utan upprepade så många gånger att han känner att det är värt att försöka, att han verkligen fattat tycke om mig och inte vill ge upp. Att han är beredd att ha mycket tålamod med mig just nu, och att hjälpa mig att komma över problemen jag har. Så många gånger gjorde han det, att jag kunde inte annat än att tro på honom. För någon sanning måste det väl ändå vara i hans ord för annars skulle han inte ha orkat med mig och annars skulle inte han redan planera när han kan komma nästa gång och vara beredd att bara för resorna hit och tillbaka betala över 1000spänn varje gång. Och att sitta på tåget i all evighet. Och så frågade han om jag inte vill komma till honom för julen som han väl ska fira hos sin mor och sedan med sina kompisar..




(*) Lite som med ex:et E som bara kändes för bra för att sant och därför så gjorde jag mitt allt för att se till att det inte var så bra. Men även så här nästan 2 år senare så tror jag att det hade kunnat bli ett riktigt bra och långvarit förhållande med honom. Om jag bara vågat njuta och inte fått skräck inför en trevlig framtid..