Den perfekta mannen, igen.

Igår var jag på middag hos "Den perfekta killen" igen. Han som är jättetrevlig och gullig. Han som är rolig att vara med. Han som lagar otroligt god mat. Han som har en fin lägenhet och en snygg stil. Han som har ett bra jobb. Han som mina kompisar tycker om. Han som är han, som jag önskar att jag vore intresserad av. Men det är jag inte.

Den perfekta mannen

"Den perfekta mannen" som en kompis kallar en gemensam kompis till oss har precis ställt frågan: "Vill du gifta dig med mig"

Synd att jag inte alls är attraherad av honom.

Here we go again

Tomma ord. Han säger så mycket, men gör ingenting.

Tjejtjusare. En tjej i varje stad han besöker. Om inte fler.

Ingen gemensam framtid. Det har varit klart från början.

Men.

Redan ett kort sms får fjärilarna att börja flyga runt i magen.

Ett mail får mig att le hela dagen.

De blinkande ögon och bitandet av underläppen får mig att bli galen.

Luften är elektrisk när vi befinner oss i samma rum.

Hur gör han det egentligen??

Är du lesbisk?

Bara för att jag bland vissa människor inte visar mig ihop med killar jag haft någonting med har jag fått höra frågan i rubriken ett antal gånger.

Blir man direkt lesbisk av att vara singel?

Eller utstrålar jag bara helt enkelt några lesbiska vibbar? I så fall är det i och för sig lite konstigt att min gifta kompis blir nästan varje vecka uppraggad av andra tjejer och själv har jag aldrig haft det problemet. :)

Internetdejting

2003 tror jag det var när jag registrerade mig på en dejtingsajt efter rekommendationer från två kompisar. Den ena hade precis börjat dejta en kille hon träffat på sajten och nu sju år senare är de gifta och har barn. Alltså funkade det väldigt bra för henne.

För min egen del blev det många kvällar framför datorn. Det var ju hur roligt som helst att chatta med folk som var nyfikna på dig. Innan det ens gick på chattnivån blev det några mail fram och tillbaka för att kolla att den andra personen är ens lite normal.

Att sedan ta steget och faktiskt träffa folk gjorde jag väldigt sällan. Där kom min dåtida blyghet i kombination med dåliga självförtroendet tydligt fram; jag kände mig helt enkelt rädd för att få höra "men du ser ju mycket sämre ut i verkligheten. Du är nog inget för mig." Eller något liknande.

Några få träffade jag dock på riktigt och även om jag inte kände något intresse längre fick jag nya kompisar. En av dessa nya vänskap utvecklades dock senare till det av mina förhållanden som varat längst.

Alltså har jag egentligen bara positiva erfarenheter av internetdejting. Men att börja med det igen tar på något sätt emot. För då blir det ju aktivt igen. Sökandet alltså.

Men helt ärligt? Min stora kärlek kommer nog inte och knackar på dörren. Att hitta något seriöst på krogen låter inte heller så sannorligt längre känner jag. Sportarrangemangen är fulla med killar och män, men där börjar på något sätt ändå inte prata med folk på så sätt. På jobbet är vi vara kvinnor. Är det ens möjligt att "råka" träffa någon?

För bra?

"Du är för smart. Jag måste ha en tjej som inte får mig att känna mig dummare än hon." sade killen som det började bli någonting med.

Jag pratade om detta med en kompis då och hon sade sig ha liknande erfarenheter. Killar är rädda för smarta tjejer.

Vad de också verkar vara rädda för är tjejer som hunnit göra saker i sina liv. Det behöver inte handla om att man hunnit skaffa sig barn, utan kan även handla om att man bott utomlands. Att man tagit beslutet att lämna det trygga hemma och flytta någon helt annanstans för ett annorlunda liv skrämmer många.

Varför? Varför skulle det vara dåligt att tjejen samlat på erfarenheter? Varför skulle det vara dåligt att tjejen kan använda hjärnan?

Kompisar som blir intresserade

Mina kompisgäng har alltid bestått av både tjejer och killar. Periodvis har jag nästan bara umgåtts med killar och tyckt att det har varit skönt att slippa alla de problem man kan ha när man umgås med tjejer. Killar är på något sätt så mycket mindre komplicerade.

Vad som däremot kan kännas lite komplicerad, är denna osäkerhet som ibland dyker upp när man inte längre kan vara 100 % säker på att ens killkompis bara har kompiskänslor. Ibland börjar det kännas att han kanske vill något mer.

Många av mina förhållanden har jag haft med killar som jag först varit kompis med. Alltså kan det ju leda till något positivt också.

Men jobbigt blir det när det handlar om killkompisar som man tycker om väldigt mycket, men bara på kompisnivån. Hur tar man avstånd utan att förlora vänskapen? Hur säger man artigt att man inte är attraherad av denne?

Upptagna killar

Förutom unga killar har de senaste åren även lite för många upptagna killar blivit en del av mitt liv. Jag vet inte vad det är men det verkar på något sätt att jag drar till mig killar som är sedan flera år tillbaka i ett förhållande.

Den sitsen är allt annat än bra. Man vet att man gör fel samtidigt som man redan hunnit bli så inblandat att man har svårt att dra sig ur.

Jag har aldrig träffat flickvännerna i fråga. Jag har alltså aldrig fått en personlig kontakt med dem. Detta tror jag är också en av anledningarna att det kunnat gå så långt. Så falsk skulle jag ändå inte kunna vara att jag låtsas som inget när jag vet att jag gör det möjligt för killen ifråga att bedra sin tjej.

Fast det är ju det. De killarna som det hunnit bli lite mer med (dagliga dejter, träffa kompisar, etc.) har ju aldrig känts som typiska killar som bedrar sina flickvänner. De har inte alls verkat som sådana svin som man normalt ser otrogna killar som. Samtidigt som jag inte ser mig själv som en sådana slampa som man normalt tycker att tjejerna som gör så är.

Den ena upptagna killen som jag dejtat gjorde slut med sin flickvän. Inte pga mig men det hjälpte nog honom på vägen att han "hade" mig. Tills han sedan kom på att han behöver tid för sig själv; att han inte vill direkt påbörja ett nytt förhållande.

Den andra upptagna killen som jag dejtat gjorde jag slut med, så gott som man kan göra slut med någon som man aldrig officiellt var tillsammans med, eftersom han inte kunde bestämma sig för vad han vill.

Kan inte jag bara träffa någon som tycker att jag är så underbar som de andra påstått att jag är, som jag också tycker är intressant, men som även är ledig??

Unga killar

Alla mina första pojkvänner var äldre än jag. Det kunde handla om ett, två, tre eller fyra år, men de var alltid äldre. En av mina ex's hade redan varit gift och från detta äktenskap hade han två barn. Det var aldrig något problem för mig, tvärtom började jag redan ställa mig in på att bli en styvmamma för två flickor.

På något konstigt sätt har jag nu på sistone dock mer dragits för killar som är betydligt yngre än jag! 23, 25, eller något i den stilen. Visst, det handlar inte om tio års skillnad eller så, men ändå tillräckligt stor skillnad för att jag börjat få höra om saken.

Vad har då dessa unga killar, som gör att jag bli intresserad av dem? Ok, de ser bra ut. Väldigt bra t.o.m. skulle jag vilja påstå. Det kanske bara gör bra för ens självförtroende när en sådan snygging gör närmanden.

Samtidigt har jag ju vetat från början med de två senaste att det aldrig skulle bli något seriöst med dem. Men lite närhet lite då och då har inte varit helt fel..

Vad vill jag då?

Är jag en lycklig singel? Ja.
Vill jag förebli singel? Nej.

Jag läste precis en annan singelbloggare och hon skrev om hur många tror att de blir lyckliga så snart de får mannen / jobbet / pengar etc. Hon menade vidare att många inte inser, att man bara vet vad man har, men aldrig vad man får. För så är det ju. Även med det nya jobbet eller med den nya mannen i ditt liv, eller med massor av pengar vet du aldrig om det gör dig lyckligare.

Jag är lycklig i mitt liv. Jag är, mer eller mindre, frisk, har massor av härliga kompisar varav några enstaka även väldigt nära sådana, jag har ett jobb som ger mig pengar, jag har en lägenhet och allt det nödvändiga och lite till i den. Jag har även chansen att resa runt lite då och då, och det är rätt ofta jag går och tittar på sport live eller gör annat på fritiden.

Men att jag känner mig rätt nöjd med mitt liv just nu betyder ju ändå inte att det inte skulle hända att jag ibland känner mig ensam och skulle vilja ha någon där för mig. Att ha närheten som man har i ett förhållandet saknar jag så klart lite då och då. Det känns inte heller alltid så roligt att vara den enda singeln bland de viktigaste vännerna och på något sätt då känna sig utanför, även om ingen annan i sällskapet tänker så.

Alltså vill jag ju självklart hitta någon. Jag vill också ha en man i mitt liv. En man och senare även barn. Att gifta mig är inget jag någonsin känt att jag måste göra, men är ju inte heller emot äktenskap eller så.

Skillnaden till många andra singlar är att jag inte orkar leta. Hittar jag någon, alternativt hittar någon mig, så är det ju härligt, men jag orkar inte med att känna mig tvingad att aktivt leta efter någon. Men det handlar väl om det där med att vara nöjd med det jag har just nu. Vi får se hur länge det fortsätter så.

Samboskapet

Jag har inte alltid varit singel. Det längsta förhållandet jag haft varade nästan fyra år. Vi hann vara sambos i cirka ett år, prata om förlovning och barn, men som tur är, inser jag nu, gjorde vi slut och sambon flyttade ut.

Ex-sambon och jag är nuförtiden bra kompisar och han har varit till en stor hjälp flera gånger under senaste åren. Även med mina killproblem. Alltså har förhållandet ändå bara lämnat bra spår tror jag.

Dagsläget

Hur står det till just nu?

Ja, det krävs inga Einsteins för att förstå att jag inte har något förhållande just nu. Jag bor ensam, jag går och lägger mig ensam och jag vaknar ensam.

Senaste "förhållande" hade jag förra våren/sommaren. "Förhållande" inom citattecken pga att omständigheterna gjorde att det nog inte riktigt räknas som ett riktigt förhållande enligt min egen definition. Men mer om det i ett annat inlägg.

Det som hänt under hösten och vinter kan och vill jag inte kalla för förhållanden. Men helt oskyldigt har det inte heller varit. Men mer om det också i ett annat inlägg.

Min singelblogg

En blogg om att vara singel. Inget nytt i sig; sådana bloggar finns det säkert gott om. Men denna är MIN singelblogg. Välkommen! :)