Irriterad på K

Igår var jag ute med K och C (inte C:et från mina inlägg dock). K och jag hade ju redan spenderat flera timmar varandra på dagen och då kom det till tals att C och han ska ut och ta en par öl.

När jag kom till stan hade killarna hunnit dricka typ en halv öl, alltså nästan ingenting. Men ändå fick jag direkt känslan av att K var full. Efter att de druckit upp sina öl bytte vi ställe och gick till en coctailbar. Där började det. I stället för att vi skulle dela oss jämt runt det lilla borde vi hade så ställde K sig bredvid mig. Under tidens gång hamnade han ändå lite längre bort men så snart någon kille kom närmare mig, även om det bara handlade om någon som skulle gå förbi, så kom även K närmare.

Han blev fullare än C eller jag. På nästa stället var han redan full och jag hade ingen ork med honom. Jag ville dock inte hem för att sitta där ensam och dessutom så tyckte jag att det annars var trevligt att vara ute och i deras sällskap så jag stannade, men blev kyligare mot K.

Vid något tillfälle började han prata med en man vid bardisken och kort därefter såg jag hur de båda stod vänta åt mitt håll och prata om mig. När jag sedan frågade om det sade han ingenting, men kommentarerna mannen sade bekräftade ändå det att det handlat om mig. Alltså blev jag ännu mer irriterad. Har han/de något att säga så säg det då?

Sedan satte sig K bredvid mig igen och började säga att han är så ledsen att jag måste vara där med två killar. Varpå jag svarade att det ju inte alls är något problem, tvärtom så är det ju det normala för mig sedan flera år tillbaka. Jag trivs helt enkelt bättre med killkompisar än tjejkompisar. Men han tror mig inte eller lyssnar inte utan tycker så otroligt synd om mig. Och jag säger att det är ok, jag trivs bra, annars skulle jag ju inte vara där. Samtidigt tänkte jag dock att om han inte slutar med tjatandet så går jag, för då trivs jag inte längre.

Sedan skulle vi fortsätta till nästa ställe igen och under den korta promenaden dit så gjorde K något dumt och började då direkt be om ursäkt för det och säga hur pinsammt det var. Både C och jag sade att det är ok, så illa var det ändå inte. "Jo. Och du skulle aldrig göra något sådant. Du gör aldrig något fel." Hade det varit ett skämt eller ironi så hade det kunnat vara roligt. Men K menade detta på allvar.

På sista stället för kvällen/natten så fortsatte ju Ks fylla och varje gång han kom närmare så tog jag avstånd. Och varje gång han gav sin dricka till mig så tackade jag nej. Men han kunde inte ta nej:et utan tjatade och till slut blev jag bara riktigt irriterad och svarade riktigt irriterad: "Nej, det vill jag inte, lyssna nu!!!".

Jag stannade en stund ändå, men kände att det bara gör mig mer irriterad om jag blir kvar, för inte var det bara det med drickandet, utan han började åter igen med skyddandet från alla de killarna/männen som befann sig i närheten av mig.

Alltså sade jag hejdå och kramade de båda, och i stället för att krama mig tillbaka som han normalt alltid gör så fick jag en blöd puss på kinden. Då gick jag bara.

Han måste fatta att jag inte är intresserad. Och han måste fatta att jag inte blir det bara för att han blir full. Och jag vet inte vad. Jag tycker bara att det är riktigt jobbigt. Jobbigt och synd, för egentligen gillar jag ju honom och skulle gärna umgås mer med honom som kompis, men eftersom jag oftare och oftare får känslan av att hans känslor inte bara är vänskapliga så blir det jobbigt.

De andra killarna

Ach ja, har glömt att skriva här att C hörde av sig ett tag sedan och ville komma på besök "snart". Och så ska P visst flytta till USA. Och så fick ju K träffa J för cirka en månad sedan. För en vecka sedan träffade jag honom igen och självklart ställde han en massa frågor om J. Det var ju "kvällen innan", alltså en tidpunkt då jag funderade på att sätta en punkt för J och mig. Det berättade jag för K om, och jag tror verkligen att han blev lite glad över den nyheten. När jag sedan i lördags, då jag åter träffade K, berättade att vi fortfarande är ihop och att saker och ting blivit lite bättre, såg han besviken ut. Visst, han kanske också tycker att vi inte passar ihop, J och jag, men jag tror ändå att det ligger något mer bakom där.

Kvällen igår

Ok, var tillräckligt frisk för att ta mig till stan. Hade dock bestämt att jag varken dricker alkohol eller stannar längre.

J träffade på sin kompis på stan och var och drack öl med honom innan de tillsammans kom för att träffa oss på Trappan.

Lite skummt var det att träffa honom igen. Fast trevligt. Och han kommer så bra överens med min kompis, vilket är viktigt. Däremot var hans kompis inte riktigt på rätt humör för att sitta på Trappan och prata med två äldre tjejer.. han ville partaja. Efter en stund frågade han då direkt J om de ska vidare eller om han ska stanna där med mig, vilket han skulle förstå. J frågade igen vad våra planer är och jag sade som det var; jag ville tidigt hem, ingen party. Det innebar ju inte att han inte skulle fått följa med mig, men så expressivt, med de två andra bredvid oss, ville jag inte uttrycka det. Alltså gick de två iväg.

Min kompis och jag gick och sade hej till en bekant och därefter ville vi bara kort förbi ett ställe där vi visste en massa bekanta skulle vara. Här emellan råkade vi även träffa på "den perfekta mannen" K med en kompis. Även de fick höra att vi egentligen är på väg hem.

Men. Sedan kom vi dit där många bekanta stod och drack öl. Och gissa vem som var där! P så klart! Och som kompisen min det ganska snabbt redan uttryckte "du vet att du skulle kunna ha det rolig ikväll!?". P var åter igen på.

Där emellan hade jag hunnit sms:a J ett par gånger, men eftersom sista sms:et var skummt och förblev det sista så blev jag riktigt fundersam. Är det någon jag tror på tillräckligt mycket för att låta bli P helt och hållet?

Lite lek blev det med P - inget allvarligt då vi ju stod bland folk, men tillräckligt tydligt för att även de som inte visste att vi har en historia tillsamman nu nog märkte det. Och ja, precis då kommer K med sin kompis dit. Nästan två timmar sedan vi sagt att vi ska hem, och där står jag och blir kramad av P...

P försökte dra med mig ut, riktigt tydligt igen, inget som någon kunde missa, inte ens K. Men jag höll mitt eget ord. Jag skulle inte ut och festa. Går jag inte med J så går jag inte med P. Vilket ju resulterade i att behöva lägga sig ensam igen.

Under natten ringde J och hade även sms:at, men jag orkade inte bry mig. Han får väl inte heller förvänta sig vad som helst. Jag sa ju faktiskt nej för P på grund av honom.. ;)

Problemet K

Det blir tydligare och tydligare på något sätt att kompisen K är intresserad. Och det känns jobbigt.

Eftersom jag nu märkt det så försöker jag undvika honom. Och när han väl är där så märker jag att jag blir irriterad av att ha honom i närheten för att det känns som att jag har en skugga eller en storebror som vaktar varje steg jag tar, varje sak jag gör.

Jag borde nog ta och prata med honom om detta, men det är jobbigt ju! Jobbigt att behöva börja säga; "du, jag är inte intresserad av dig, och tycker att det är jobbigt att du skyddar mig och även på det sättet gör det omöjligt för mig att träffa andra". Suck.

Den perfekta mannen, igen.

Igår var jag på middag hos "Den perfekta killen" igen. Han som är jättetrevlig och gullig. Han som är rolig att vara med. Han som lagar otroligt god mat. Han som har en fin lägenhet och en snygg stil. Han som har ett bra jobb. Han som mina kompisar tycker om. Han som är han, som jag önskar att jag vore intresserad av. Men det är jag inte.

Den perfekta mannen

"Den perfekta mannen" som en kompis kallar en gemensam kompis till oss har precis ställt frågan: "Vill du gifta dig med mig"

Synd att jag inte alls är attraherad av honom.