Ja - nej - ja - nej

För några månader sedan berättade min kollegas pojkvän/sambo, efter 4 år, att han inte vill gifta sig och inte vill skaffa några barn.

För cirka en månad sedan gjorde han slut med henne.

I onsdags berättade hon dock att de igen är ihop.

Är det bara jag som inte har så bra känsla om det här...?

Uppdatering om L

L ger inte upp. Vilket jag börjar långsamt inse och vilket gör mig glad.

Han har inte haft det lätt. Jag har gjort det riktigt svårt för honom. Men han står kvar. Han kommer hit mycket oftare än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. Han ringer varje dag. Han är snäll och omtänksam. Varje dag.

Han ville komma i helgen igen (han åkte först för en vecka sedan) men jag bad att få vara själv. Vilket han förstod eftersom han visste hur slut jag är efter allt annat som hänt. Det kändes skönt att bli förstodd..

Och nästa vecka åker jag ju själv dit. Det ska bli att fira jul med L och hans mamma och mormor...... ;)

En fråga

Vad gör man med gossedjur som man fått av sina ex?

Mys mys mys. Men med vem?

Igår på förmiddagen stod jag på perrongen och blev kramad av L vars tåg vi väntade på tillsammans.

Idag på eftermiddagen stod jag på samma perrongen och blev kramad av C som jag gick och träffade direkt efter att Ls tåg åkt iväg...

Det blev ingen träff mellan L och C eftersom inte C kom till matchen. Däremot kom vi överens om att han kommer och hämtar mig när Ls åkt.

Gårdagen tillbringade vi först hemma hos honom eftersom hans pappa kom förbi med lite snowboardsaker, men sedan åkte vi till stan och gick runt på julmarknaden. Den där elektriciteten som jag tror att jag kallat det för, fanns inte där på samma sätt som innan, vilket jag även anade och hoppades på när jag skrev om att det kändes ok att åka och hälsa på hos honom. Men däremot så var den där "connection" som alltid funnits där, fortfarande kvar. Och på något sätt kändes det bara så naturligt att det tog länge innan vi tog ifrån händerna från varandra när de möttes. Eller att vi "poke":ar varandra. Eller vad som helst.

Det hade hunnit bli lite ändrade planer och i stället för att gå ut med C och de andra kompisar så åkte jag till mina släktingar efter att C och jag hämtat kompisarna. De tre gick ut och åt och drack coctails och gick och festade, medan jag tillbringade den roligaste 60-årsfesten, ever, hos mina släktingar. Vid kl 4:30 eller något åkte jag sedan hem till C dit även de tre kommit. Vi började titta på en film och det bara blev så att kompisparet låg på andra sidan soffan och att C och jag satt bredvid varandra. Närmare och närmare hela tiden och vid något tillfälle tog han min hand. Och det var bara så otroligt mysigt och kändes bara skönt. Inget sexuellt alls, utan bara mysigt. Och ja, det slutade ju med att jag somnade i hans famn, men när filmen slutade så gick han ju snällt och lade sig i sin säng och jag fortsatte sova på soffan.

Idag hängde vi sedan på stan vi tre och på Starbucks blev det också bara så att han började krama om mig och hålla i min hand och så. Och det kändes fortfarande skönt och oskyldigt alltså lät jag det ju vara så. Precis som det blev på perrongen också. Bara skönt att någon håller om en.

Men jag frågar mig ändå varför jag nästan njöt mer av närheten med C, även om det förblev på kamratlig nivå än av närheten med L som ju är den som är pojkvännen..?

Dagarna med L

Veckan med L blev precis som jag tänkt mig i förväg (antagligen också precis därför...):

det var skönt att ha honom här och han kan vara riktigt gullig och omtänksam.

Men konstiga jag måste ju göra det svårt för alla och inte kunde jag bara njuta av det utan i stället behövde jag klaga om allt. Klaga om hur gullig och omtänksam han är. Vettigt? Nej, allt annat.

Det tog några dagar och sedan lyckades jag göra honom sur. Lyckades? På någon nivå kändes det precis så: jag lyckades. Jag lyckades bevisa mig själv att jag kan vara så jobbig att inte ens han orkar vara gullig längre. Men gjorde det mig gladare? Självklart inte. Precis tvärtom.

Jag vet inte vad som är fel på mig. Egentligen tycker jag ju mycket om honom. Egentligen vill jag ju bli behandlat som han behandlar mig. Varför alltså inte bara ta det lugnt och låta det gå som det går, i stället för stressa för vad det kan bli?

I fredagsnatt hade vi en lång diskussion. Den började precis så som de andra gångerna: jag tog avstånd och var kall. När han frågade vad jag gör och varför så svarade jag med det gamla: jag är inte beredd på ett förhållande just nu - jag kan ju inte ens ta hand om mig själv. Det hann gå så långt att det började kännas som "det är slut nu". Men. Han gav sig inte: han ville veta vad som då är så fel på mig och vad jag menat med saker som jag sagt innan. Han har försökt fråga om det förut också, men nu gav han sig inte innan han fick mig att öppna mig. Ett stort steg åt rätt riktning vågar jag påstå. Frågan är bara om det redan har hunnit bli för sent...

Om några minuter

L kommer vilken minut som helst.

Är jag glad? Är jag rädd? Är jag förvirrad.

Jag tror att svaret på alla de tre frågorna är: ja.

L och min dåliga humör

Sedan i tisdags är situationen på jobbet riktigt jobbig och ansträngande. Vi står hela tiden under en enorm press och det tar på krafterna. Att jobbet alltid är ansträngande är en sak, men detta psykiska motarbetet som pågår är riktigt påfrestande.

Alltså är jag helt slut. Jag är fysiskt och psykiskt helt slut och är hela tiden på dåligt humör.

I onsdags gick jag och lade mig riktigt tidigt. Efter 21 låg jag redan i sängen och kort därefter har jag även somnat.

Någon gång vid 22:15 ringer det på min hemtelefon. L ringer. "Nej, jag orkar inte prata med någon, inte ens med L, jag vill bara sova" tänkte jag och lät telefonen ringa. När hemtelefonen tystnar börjar min mobil ringa. "L ringer" står det på skärmen. Jag trycker av ljudet. Sedan ringer det igen i hemtelefon. Och därefter på mobilen. Sedan får jag ett sms "jag lyckas inte nå dig, börjar bli orolig". Min enda tanke var att få sova och jag lät bli att svara på messet.

Sedan var ett tyst en stund, men jag lyckades ändå inte somna och och var redan riktigt irriterad. "Måste han hålla på att ringa hela tiden? Fattar han inte att man kanske bara vill sova???"

Jag bestämde mig redan för att svara nästa gång, bara för att säga att jag inte vill prata men sedan ringer det i hemtelefonen igen, men den här gången är det ett hemligt nummer. Nej, jag svarar inte och då ringer det även i mobilen. Samma sak, hemligt nummer, men inget svar från min sida.

Vid den här tidpunkten var det klockan redan hunnit bli 23, och jag bara kokade av irritation. När han sedan ringde en gång till så svarade jag supervänligt med "kan inte jag bara få sova?? Jag vill sova! Jag måste få sova. Vi hörs imorgon. Hejdå!" L försökte med "men du, jag är orolig ju, vad är det som har hänt?" men jag orkade verkligen inte börja förklara allt som hänt under dagen för att det dels skulle inneburit att jag behövde vänta ännu längre med att få börja sova igen och dels för att ju mer jag tänkte på jobbet och skiten där, desto mer irriterad blev jag och desto svårare skulle det vara för att somna om. Alltså sade jag bara "Det är skit jobbet som hänt, men nej, inte idag. Jag vill bara sova. Hejdå" och så lade jag på.

Inte mycket överraskande fick jag ett sms nästan direkt efteråt där han skrev att det ju var riktigt schysst av mig att göra så och att han nu skulle ju kunna sova riktigt bra.. Men jag bestämde mig för att inte svara för att jag var rädd för att skriva något elakt, så illa var det.

Dagen efter hade jag på morgonen en riktigt skitkänsla: Dels för att jag fortfarande var riktigt irriterad och var på väldigt dåligt humör, vilket ju inte lovade gott för dagen. Och dels för att jag tyckte synd om L som ju egentligen bara velat vara snäll och fråga hur det går för mig.

Några sms har vi skickats efter det, men prata i telefon har vi inte gjort sedan dess.. alltså är jag lite spänd - idag är första dagen då vi egentligen båda borde ha tid att prata med varandra ordentligt..

Tack L!

Det är skit på jobbet. Riktigt skit.

Men L är gullig som försöker få mig att må bättre.

E och bröllopssamtal

E ringde nyss. Nu har han också hört om bröllopet. Och självklart, i synnerhet efter 5-6 öl som han uttryckte, så måste han få prata med mig om saken. Och om annat. Som att jag stod och borstade tänderna. Naken i badrummet enligt hans version.

Jag gillar E! :D

Ett till bröllop nästa år!

Idag fick jag ett samtal från kompisarna i X-staden: han har friat till henne och det ska bli bröllop nästa år! Så roligt! Jag är så glad för deras skull.

Det jag började tänka på efter samtalet var att om det ska bli brudtärnor och bestmen och så på bröllopet så finns risken att det ska blir ex:et E och jag som får de rollerna. Det skulle kunna bli intressant...

"Vi hörs imorgon, va?"

Ett av problemen som jag hade i förhållandet med J var ju att han inte pratade så mycket, men då i synnerhet att han inte visade särskilt mycket intresse för vad jag gjorde och tänkte och tyckte och så.

Med L är det precis tvärtom. Han ringer varje dag för att fråga hur det går med mig och vad jag gjort och vad jag har för planer osv. Och det verkar vara självklart för honom att höras av dagligen. Så självklart att när jag igår sade att det kan bli svårt att höras av idag pga jobb och kvällsplaner och så (då menade jag att prata i telefon, för sms har man alltid tid om man frågar mig..) så blev han lite besviken och tyckte att det var konstigt.

Egentligen borde jag bara vara glad. Det är någon som tänker som jag vad gäller det där med vikten av daglig kommunikation, och som vill höra om mig och mitt liv och mina tankar. Något jag önskat, inte bara från J, utan av andra också. Men jag hoppas bara att det också förblir på denna nivå och att det aldrig utvecklar sig till något värre där man måste känna sig förhörd.

Inte två killar på samma spel..?

Ja som sagt, med L är planen att åka och se fotboll i "en närliggande stad" som jag skrev igår. Det som jag "råkade glömma" skriva är att den här närliggande staden är staden där C bor, och att han eventuellt kommer att följa med till matchen....

Känner du..?

Världen är så liten..

Staden där jag bor i har över 500 000 invånare. Alltså ingen liten stad egentligen. Men ändå verkar alla känna alla.

Det nyaste är att det ikväll visade sig, att en tjej jag lärde känna genom J i somras känner C som inte ens bor i vår stad utan ett par timmar härifrån!

Nu känner inte vi två varandra såå bra, men det skulle inte överraska mig alls om vi båda hånglat med både J och C...

Nästa besök

Den 22 kommer han igen. Den 26 åker vi tillsammans till en närliggande stad för att se fotboll tillsammans och antingen så åker han direkt vidare till sin far och jag till mina kompisar eller så stannar vi tillsammans där och bokar in oss på ett hotell. :)

Inte två killar på samma fest..

I fredags var det fest hos mig.

För kompisen R och hans bror, som var de två första gästerna som kom, berättade jag vilka som skulle komma. De kände inte till grejen med J, alltså svarade jag på frågan "vem är J?" att han var ett ex från i somras. Sedan frågade R, som träffade L på hans förra besök här, när han kommer. Hon menade då vilken tid han kommer. "L kommer först imorgon." "Jaha, varför då? Jag trodde att han också skulle komma idag." sade R. "Ja, men exet kommer ju idag" svarade hennes bror och jag kunde inte annat än att skratta! :D

L och otroliga tålamodet

I lördags kom han. Med sig hade han inte bara sin ryggsäck med grejerna för helgen, utan även en påse från mataffären och bakeriet med frukostgrejer i.

Det var en trevlig helg igen. När det handlar om att göra saker tillsammans, saker som man gör med kompisar också, var allt verkligen helt toppen: vi har det roligt tillsammans och det finns tillräckligt många samtalsämnen så att det aldrig går så långt att vi inte skulle ha något att säga för varandra. Han träffade igen kompisar till mig (andra än senast) och de kom alla bra överens med varandra. Han fortsatte med sitt schyssta beteende och frågade ofta om han kan göra något för mig. Betala i mataffären ville han också igen, men den här gången gjorde jag det ändå för att hålla lite rättvisa vid livet.. ;) Men fika, öl på krogen och andra smågrejer betalade han hela tiden.

Alltså allt egentligen jättebra.

Men. Sedan är det ju så, att jag måste göra allt så svårt som möjligt för mig själv, och på det sättet även för andra. "Jag tycker inte att det är värt att hålla på att ta det här vidare. Jag känner att jag inte är lika mycket med i matchen som du. Jag är bara negativ hela tiden och du måste anstränga dig hela tiden. Det är inte schysst mot dig, jag vet, men jag kan inte ändra på det just nu med allt annat som pågår i mitt liv." osv osv osv.

Och varför jag åter igen håller på att förstöra något som egentligen känns bra, och som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha en chans att bli riktigt bra (*) vet jag inte. Jag och mitt konstiga behov att försöka förbli olycklig?

Men L gav sig inte (än iaf), utan upprepade så många gånger att han känner att det är värt att försöka, att han verkligen fattat tycke om mig och inte vill ge upp. Att han är beredd att ha mycket tålamod med mig just nu, och att hjälpa mig att komma över problemen jag har. Så många gånger gjorde han det, att jag kunde inte annat än att tro på honom. För någon sanning måste det väl ändå vara i hans ord för annars skulle han inte ha orkat med mig och annars skulle inte han redan planera när han kan komma nästa gång och vara beredd att bara för resorna hit och tillbaka betala över 1000spänn varje gång. Och att sitta på tåget i all evighet. Och så frågade han om jag inte vill komma till honom för julen som han väl ska fira hos sin mor och sedan med sina kompisar..




(*) Lite som med ex:et E som bara kändes för bra för att sant och därför så gjorde jag mitt allt för att se till att det inte var så bra. Men även så här nästan 2 år senare så tror jag att det hade kunnat bli ett riktigt bra och långvarit förhållande med honom. Om jag bara vågat njuta och inte fått skräck inför en trevlig framtid..

Go'nattssamtal

Jag har låtit honom börja ringa mig i stället för att messa. Och det gör han. Varje kväll. :)

Två veckor i Asien?

Nu planeras det redan en långresa till Asien med L. Jag förstår inte mig själv ibland.. ;)

At skriva ungefer so her

Det jag stör mig enormt på med L är att han inte kan skriva.. själv har jag alltid tyckt att det är viktigt att kunna skriva korrekt (i synnerhet när det gäller om ens modersmål..), men han skriver som ett barn som nyss lärt sig skriva.. Jag vet att det inte borde vara något jag ska störa mig på, men ...

Kanske borde jag ändå låta honom börja ringa i stället.. (*)

(*) Jag tycker inte om att prata främmande språk i telefon. Även språk som svenska, som jag ändå behärskar relativt bra, så ogillar jag att tala det i telefon..

Besöka C, med H. Och flickvän.

Jag har berättat både om C och H här. H som jag nästan blev ihop med, men som nu är en bra kompis med mig i stället. Och C har jag också skrivit relativt mycket om.

Och i söndags skrev jag om att känna mig lugn med att åka och besöka C.

Det jag inte skrev är att det är med H jag planerat att åka dit (det är ju genom C jag överhuvudtaget lärt känna H). Och att under gångerna det varit något mellan mig och C så har H visat sin svartsjuka rätt tydligt. "Men det blir ju inget problem nu eftersom det inte kommer att hända något mellan mig och C. Det ska bli en trevlig helg med två kompisar."

Trodde jag. Men idag fick jag höra att även Hs flickvän kommer att följa med. Av någon anledning blev det hela lite jobbigare..

Exet E igen

Heh, två dagar tog det! Inte mer! Efter inlägget då.

E ringde mig idag.

Ser på mobilskärmen Es namn. "Ez?" "Ja, du är Ez, och det här är E, det vet jag. Och du." :)

Det hände ett par gånger att jag sade att jag inte vet vad jag ska säga. Att jag är överraskad över samtalet. Han erkände också att det hade varit en konstig känsla att söka upp mitt namn och ringa. "Men det här var ju ändå inte så illa..!" :D

Jag gillar E. Och hoppas på att det ska bli normalt igen att ha kontakt med varandra. :)

Gentleman?

Han öppnar dörrar för en, lagar mat åt en, betalar saker för en och frågar om han ska gå och koka té och ta med det till sängen.

Inte helt fel det. :)

Exet E

Träffade exet E igen för en vecka sedan. Det var trevligt, och vi kunde prata en del om hans besök här och hur saker och ting är mellan oss. Eller närmare sagt att vi inte har mer kontakt än vad vi har. Han tycker, precis som jag, att det är synd att det är så. Men om det verkligen blir någon förändring på det som han menade, det tror jag inte riktigt på..

Besöka C

Det blir en resa till C nästa månad förresten. Och vet ni vad?! Jag känner mig helt ok med det. Det ska bli en rolig helg tillsammans med två kompisar, och inget annat!

Ser fram emot det! :)

L och min egen far

Hmmm.. jag tänkte förresten ofta under helgen att L påminner mig mycket om hur min pappa är som person.... vad innebär det??

Efter helgen

Han kom.

I fredags kom han ut genom tågstationens dörrar och ikväll såg jag hans tåg åka iväg.

Och nu? JAG VET INTE!!

Han är trevlig. Mina kompisar i staden där han bor gillade honom och de av kompisarna som träffade honom nu här tyckte också att han var trevlig.

Och ok, den här gången följde han med hem till mig..

Nu vill han komma igen om 3 veckor. Han tycker att vi ska ge det en chans. Han tycker inte att 800 km är för mycket. Båda vi två har haft distansförhållanden förut. Bådas varade i över 3 år, alltså är det inget som måste vara omöjligt.

Alltså frågar jag mig nu: vad vill jag? Är jag osäker pga av distansen, eller pga honom? Eller ja, osäkerheten är ju bara pga mig själv, men vad är det jag är rädd för?

Kanske ska verkligen ge det en chans? Vad har jag att förlora....?

Ovetande

I måndags skrev han att han fixar biljetterna "imorgon". I ett av messen den kvällen frågade jag då om han alltså verkligen menar på allvar. Inget svar på frågan, bara "God natt, söta drömmar, puss!"

Igår fick jag ett sms sent på kvällen igen och innehållet var ungefär samma som kvällen innan. Go'natt och så vidare.. Det svarade jag på varpå jag även fick ett svar till, men det var allt för igår. Inget om besöket.

Imorse bestämde jag mig för att messa och önska god morgon och för en gångs skull vara den första som tar kontakt. Svaret på det messet slutade med "jag ser fram emot fredagen!". På messet där jag frågade när han då kommer har jag inte fått något svar än.

Behöver jag säga att jag är liiiiite otålig!? Jag vill veta vad som håller på! Kommer han, kommer han inte?? Samtidigt vill jag inte vara för på, för att det är mycket möjligt att jag sedan här bestämmer mig för att inte vilja inleda något förhållande med honom. Jobbigt!

Besök i helgen?

I fredags när vi till slut blev kvar, bara L och jag, så sade jag sedan vid något tillfälle att jag inte kommer att följa med honom hem. Att jag inte kände för det, men att han gärna får följa med oss på söndagen. Lite besviken blev han nog, men tog det ändå ok och vi kom överens om att höras på lördagen.

Under min taxiresa fick jag ett sms där han frågade om han kan bjuda mig på middag dagen efter. Jag svarade tack men nej tack för att jag hade planer med mina kompisar.

På lördagen skrev han och grattade om fotbollsresultatet (mitt lag vann) och så frågade han om dagen efter.

På söndagen frågade han igen hur det såg ut med planerna och som sagt, sedan kom han ju med. Redan i nyktert tillstånd försökte han ta min hand och strök mig på armen och så, och efter några öl så ville han hångla.

Eftersom jag känt från början att det inte är någon idé att börja med något så kände jag för att vara ärlig och säga rakt ut hur jag kände. Att jag tycker om honom, att han verkar vara en bra kille, att jag tycker att det är synd att vi bor så långt borta från varandra och att jag nog inte tycker att det är värt att försöka något, att det inte känns som något jag har energi för just nu.

Han höll med, sade att han också tänkt på det, och att det var okej, bara jag inte började hångla med någon annan av dem som stod och festade i närheten på oss. :D

Men sedan började han efter en kort stund ändå prata om att han kommer och hälsar på hos mig. Nu i helgen!!

Min reaktion var "ja ja, säkert! Nu är det ölen som talar" och han sade att han förstår att jag tror det, men att han kommer att säga samma sak dagen efter igen. Alltså idag.

Och vad hände för en liten stund sedan. Jo, ett sms från L: "Hej! Hoppas att du kommit hem bra och att det går bra för dig annars också? Jag ska ta och fixa tåget för fredagen imorgon. Puss! L"

Nu sitter jag här och vet inte vad jag ska göra. De få kompisarna som jag hunnit berätta om saken för tycker att jag ska låta honom komma hit. Men har jag verkligen lust för det? Vill jag verkligen det? Vill jag ha någon här för en helg, med allt vad det innebär, om det är bara för en helg (till)? Är det värt det? Fast samtidigt, är det värt att vara pessimist och se det hela som något negativt när jag inte alls vet hur det kommer att sluta? Var hamnar jag i slutändan då om jag alltid börjar tänka så? För lite intresserad och nyfiken har jag nog ändå hunnit bli....

L eller inte L

Sedan i onsdags är jag i en annan stad i landet där jag bor. Jag kom hit för att hälsa på hos kompisar och för att gå på en fest.

I fredags träffade jag mig med en kompis vars kompis sedan också kom strax därefter. Och när vi kom till stället dit vi skulle så tog det inte lång tid innan två killar kom och frågade oss om det finns plats för de vid vårt bord då stället annars var fullt. "Ja klar, sätt er ner!" säger min kompis.

Tja. Det blev en lång kväll. Och någon gång så var det bara en av de två killarna och jag kvar. L heter han. En supertrevlig kille, på många sätt "min stil", och mina kompisar (de två andra kompisarna träffade honom igår) gillar honom och tycker att han är sympatisk. Alltså allt toppen.

Bara det att det finns ett avstånd på 800 km mellan oss. Och jag tror inte att jag har någon lust för ett sådant förhållande just nu. Eller?

Ett steg tillbaka..

Det hade redan blivit bättre tyckte jag. Men idag har det varit en jobbig dag och jag saknat J.. :(

J och jag. Kompisar. :)

"Hej, vill du komma för en öl ikväll?" frågar jag J.
"Hej.. hmm.. är det en bra idé?" svarar han.
"Ja, varför inte. Vi kan väl ändå vara kompisar eller?" fortsätter jag.
"Ja, det kan vi ju.." svarar han och inte tänkte jag att han faktiskt skulle komma.

Men det gjorde han. Och en trevlig kväll blev det. Han stannade i nästan fyra timmar, alltså var det nog inte så jobbigt för honom heller som han hade fruktat. :)

Nu känns det bra. :)

En utvandrare söker fru

I landet där jag bor har en ny tv-serie börjat. Den går ut på att hitta fruar till folk som utvandrat ur landet. Det är en man i Namibien, en i Ny-Seeland, två i Kina, en i Australien, en i Filippinerna och en i Norge också. Hmmmm..... ;)

Nytt startfält

Idag ska jag på en fest. Det har varit fester hit och dit de senaste åren och jag har ärligt talat börjat tröttna lite. Men nu, idag, så ser jag faktiskt fram emot festen. Inte för att jag tror att det ska bli årtiondets fest eller så, tvärtom tror jag att det kommer att bli en relativt lugn kväll, vilket jag även ser fram emot. Och en annan förklaring till att jag är riktigt glad över att blivit inbjuden är att jag inte riktigt känner folket som kommer dit. Hon som bjöd in mig är en tjej som jag inte träffat jätteofta, inte ens pratat jätteofta med, men vi har något gemensamt och har funkat bra ihop de gångerna det blivit så. Alltså kommer det att bli en kväll med helt nya människor - något jag känner att jag verkligen behöver just nu.

Kontakt med J

Under veckan tog jag och skrev till J på Facebook när jag såg honom online där. Frågade helt enkelt hur det går med jobb och skola eftersom jag visste att det är mycket han får stå i. Efter att ha fått svaren önskade jag honom en trevlig kväll och gick offline. Kände inte för att störa mer, men hade bara en sådan ångest för att inte ha någon kontakt alls. Alltså blev det väldigt kort, men då hade jag iaf fått visa att jag faktiskt bryr mig.

Igår blev det en hemmakväll för mig igen eftersom jag inte hade någon som helst lust för en partykväll med andra. Plötsligt börjar J skriva på Facebook.

Inte blev det någon jättelång och jättedjup diskussion, men bara så där lite, och det känns så otroligt skönt. För mig har det alltid varit normalt att förbli kompis med mina ex och jag har känt att det varit jobbigt med ingen kontakt alls med J. Förhoppnings har det blivit än förändring på det nu.

Min blivande man?

"Här är namnet och epostadressen till en bra man som är singel och har precis byggt ett hus." säger min moster och ger mig en liten papperslapp. Bara sådär, out of nowhere.

En ny sovplats

Min egna säng känns alldeles för stor efter J. Även dagar som annars varit ok, kommer ångesten när jag gått och lagt mig.

Under helgen hade jag besök av en tjejkompis och för henne hade jag tagit fram min gamla madrass som jag sparat för just besökare.

Igår när jag kom hem från jobbet, och tjejkompisen hade hunnit resa hem till sig så visste jag det direkt: jag kommer att sova på gästmadrassen i vardagsrummet..

Ångest på pizzerian

I lördags var jag ute med tjejkompisar och på natten ville vi gå och äta pizza innan vi skulle gå hem. Det blev pizzerian där J och jag träffades för första gången.

Jag hade varit där en eller två gånger efter att det tog slut mellan J och mig, och så var jag inte full i lördags. Men. Ångesten blev bara för stor och tårarna började tvinga sig fram. Jag blev tvungen att lämna stället.

Irriterad på K

Igår var jag ute med K och C (inte C:et från mina inlägg dock). K och jag hade ju redan spenderat flera timmar varandra på dagen och då kom det till tals att C och han ska ut och ta en par öl.

När jag kom till stan hade killarna hunnit dricka typ en halv öl, alltså nästan ingenting. Men ändå fick jag direkt känslan av att K var full. Efter att de druckit upp sina öl bytte vi ställe och gick till en coctailbar. Där började det. I stället för att vi skulle dela oss jämt runt det lilla borde vi hade så ställde K sig bredvid mig. Under tidens gång hamnade han ändå lite längre bort men så snart någon kille kom närmare mig, även om det bara handlade om någon som skulle gå förbi, så kom även K närmare.

Han blev fullare än C eller jag. På nästa stället var han redan full och jag hade ingen ork med honom. Jag ville dock inte hem för att sitta där ensam och dessutom så tyckte jag att det annars var trevligt att vara ute och i deras sällskap så jag stannade, men blev kyligare mot K.

Vid något tillfälle började han prata med en man vid bardisken och kort därefter såg jag hur de båda stod vänta åt mitt håll och prata om mig. När jag sedan frågade om det sade han ingenting, men kommentarerna mannen sade bekräftade ändå det att det handlat om mig. Alltså blev jag ännu mer irriterad. Har han/de något att säga så säg det då?

Sedan satte sig K bredvid mig igen och började säga att han är så ledsen att jag måste vara där med två killar. Varpå jag svarade att det ju inte alls är något problem, tvärtom så är det ju det normala för mig sedan flera år tillbaka. Jag trivs helt enkelt bättre med killkompisar än tjejkompisar. Men han tror mig inte eller lyssnar inte utan tycker så otroligt synd om mig. Och jag säger att det är ok, jag trivs bra, annars skulle jag ju inte vara där. Samtidigt tänkte jag dock att om han inte slutar med tjatandet så går jag, för då trivs jag inte längre.

Sedan skulle vi fortsätta till nästa ställe igen och under den korta promenaden dit så gjorde K något dumt och började då direkt be om ursäkt för det och säga hur pinsammt det var. Både C och jag sade att det är ok, så illa var det ändå inte. "Jo. Och du skulle aldrig göra något sådant. Du gör aldrig något fel." Hade det varit ett skämt eller ironi så hade det kunnat vara roligt. Men K menade detta på allvar.

På sista stället för kvällen/natten så fortsatte ju Ks fylla och varje gång han kom närmare så tog jag avstånd. Och varje gång han gav sin dricka till mig så tackade jag nej. Men han kunde inte ta nej:et utan tjatade och till slut blev jag bara riktigt irriterad och svarade riktigt irriterad: "Nej, det vill jag inte, lyssna nu!!!".

Jag stannade en stund ändå, men kände att det bara gör mig mer irriterad om jag blir kvar, för inte var det bara det med drickandet, utan han började åter igen med skyddandet från alla de killarna/männen som befann sig i närheten av mig.

Alltså sade jag hejdå och kramade de båda, och i stället för att krama mig tillbaka som han normalt alltid gör så fick jag en blöd puss på kinden. Då gick jag bara.

Han måste fatta att jag inte är intresserad. Och han måste fatta att jag inte blir det bara för att han blir full. Och jag vet inte vad. Jag tycker bara att det är riktigt jobbigt. Jobbigt och synd, för egentligen gillar jag ju honom och skulle gärna umgås mer med honom som kompis, men eftersom jag oftare och oftare får känslan av att hans känslor inte bara är vänskapliga så blir det jobbigt.

Spöket J

Jag hade egentligen tänkt att denna helg skulle bli lättare, men det verkar ändå inte vara så.

Igår var det utekväll med kollegor som gällde. Den första delen av kvällen då vi var och åt tillsammans var trevlig och det var inte många dankar som tillägnades åt J. Men så snart vi kommit in till stan var det på något sätt bara J som spökade i huvudet på mig. "Här tog han ut pengar den gången." "Där satt vi och drank drinkar den gången." "Där är hans favvoställe. Undra om han är där nu? Eller kanske kommer alldeles strax??" "Oj, är det där J?? Nej, bara någon som ser lik ut. Men är det han som står där??"
Och så kändes det jobbigt att gå ensam hem från stan. Normalt, eller förut, hade jag ju antigen tagit taxi till honom eller vetat att han kommer hem till mig efter att ha varit och festat med sina kompisar.

Och även idag var det på något sätt jobbigt att vara med K på stan och på Ikea. Jag vet inte varför men allt påminde mig på något sätt om J.

Barn och äktenskap

Min kollega överraskade mig total idag först genom att fråga: "vill du gifta dig någon dag i framtiden?" och sedan genom att berätta om att hon kvällen innan bråkat med sin kille och fått höra att han inte vill gifta sig och få barn. De två är tillsammans sedan några år tillbaka och han har aldrig förut sagt något åt det hållet, utan hon hela tiden trott att han är en sådan som gärna har en familj och hus och allt som hör till.

Jag rådde henne att vänta ett par dagar och lugna ner sig och sedan ta och diskutera saken med honom en gång till.

Men om det nu skulle gå så långt att hon måste bestämma sig: killen man älskar eller önskan om att ha en egen familj i framtiden? Hur tar man ett sådant beslut var det hon frågade mig. Och inte hade jag något bra svar på det, inte..

C Sr försöker hjälpa

Även den gemensamma kompisen (också nämnt som DGS) C Sr har varit överraskande gullig på sistone. Jag berättade i söndags för honom att det lär bli sista dagen för J och mig. Dagen frågade han hur det hade gått och så gav han tips om hur man slipper sitta och tycka synd om sig (han och hans tips, men ändå.. det är tanken som räknas). Ett par dagar därefter frågade han igen om det redan kändes bättre och igår ville han att jag skulle följa med ut.

Nu var jag ju ändå ute med H och en annan kompis, och även om C Sr och jag messade ett par gånger så blev det inte så att vi träffades.

Idag skriver han lite ursäktande att det tog så lång tid innan de kom till stan, för att de varit på en födelsedagsfest. Sedan skrev han att kvällen varit väldigt trevlig och att han skulle haft mig sig en kollega som skulle "fallit mig i smaken".. :D

Positivt eller negativt

Jag är så dum, inkonsekvent, konstig och .. ja, dum.

Även om jag förstår det själv också att det är bättre att ha lite avstånd till J nu ett tag, för att helt enkelt komma över honom och fortsätta med mitt liv utan honom. Även om jag förstår det, så blir jag lite småsur och -besviken på att han inte hör av sig. Han sade ju att han skulle göra det.....

Gulliga H

H är gullig. I tisdags var han ju här för att klippa mitt hår, och då förslog han att han skulle komma förbi på fredag, "för en halvtimme eller timme eller så."

Vid 20-tiden kom och han och hem gick han sedan ändå först efter kl 23. Och hela tiden pratade vi om allt möjligt. Allt ifrån onaturliga saker till problem i hans förhållande och till vilka dåliga sidor vi har, etc etc. Men riktiga diskussioner.

Ikväll hade jag gärna gått och gjort något på stan efter jobbet men på något sätt fanns det typ ingen att fråga / ingen som skulle kunna komma. Alltså gick jag för en timme sedan och duschade och bytte om till mjukiskläder. Och nu plötsligt för ca 10-15 min sedan så ringde min mobil och H frågade vad jag gör ikväll. Om jag vill följa med till en kompis. Eller om jag vill komma till stan senare och träffa upp honom och en annan gemensam kompis. Om jag helt enkelt har lust att göra något.

Jag blev så rörd att jag skulle kunna gråta. Jag vet inte om jag verkligen rör mig från soffan längre än till sängen, men även det att någon bryr sig och vill att jag inte ska må dåligt känns så otroligt skönt..

Kompisen H

Kompisen H var här i tisdags. Han kom cirka 5 minuter efter att J gått och såg ju direkt på mig att det var något som hänt. Det krävdes en "hur är det med dig?"-fråga och jag började gråta.

H är en kompis jag haft i cirka två år nu. Under första halvåret träffades vi egentligen bara genom gemensamma kompisar, men sedan under resten av första året började vi att träffas oftare och oftare. Det ledde till det, av vi började umgås bara vi två och vid något tillfälle höll vi på att bli ett par också. Det tog dock, som tur är, slut väldigt snart för att vi båda insåg att det aldrig skulle funka. Så mycket som jag gillar honom så skulle jag kunna döda honom ibland för att han är så jobbig. Och så irriterar han sig på vissa av mina sidor också så klart.

Men det som är så skönt med H, är att man kan prata med honom. Och han får en att känna att han verkligen lyssnar och försöker hjälpa en.

Nu under det här andra året har vi träffats ganska mycket mindre, till en stor del pga hans flickvän. Han hade alltid rätt lite tid och nu går ju mycket av den lilla fritiden han har åt flickvännen. Och det är helt okej.

Eftersom det var så snart efter att J och jag gjort slut så kände jag inte för att börja analysera det särskilt mycket, utan gav bara de nödvändigaste förklaringarna till gråtattacken. Och smidigt så började vi prata om hans relation till flickvännen i stället.

Även om det nu mest handlade om problemen de har (många inte helt annorlunda från Js och mina) så var det skönt på något sätt. Skönt att ha en diskussion med någon, skönt att ha en diskussion med H igen och skönt att han fortfarande anförtror mig saker. Det kommer aldrig att bli "vi" med honom, det är jag 100% säker på, men det är skönt att ha honom i mitt liv, även om det bara är sällan vi ses.

J på kort kort besök

Så, nu har jag min extranyckel igen. J var och lämnade tillbaka nyckeln, frågade om jag är sjuk, om jag inhandlat näsdukar för hela året (han såg den enorma förpackningen som jag köpte igår) och så sade han när han skulle gå: "jag hör av mig!"

Suck.

Skitdag

Det har varit en lång dag. Gick och lade mig relativt snabbt efter att J åkt härifrån. Ville inte göra kvällen längre eftersom jag visste att jag bara skulle må skit. Det tog en bra stund att somna, men när jag väl gjort det så sov jag gott. Tills jag klockan 4 vaknade och kunde inte somna om. Det var jobbigt!! Satte t.o.m. datorn på vid något tillfälle och överraskningen var inte ens nära så stor som besvikelsen när jag konstaterade att det inte finns någon online. Ingen att prata med.

Den här dagen började med gråt, vilket gjorde inte mina redan söndergråtna ögon bättre. Även på jobbet, dit jag klarade mig även om jag höll på att bli överkörd av en bil eftersom jag cyklade i mina egna tankar, blev det vid flera tillfällen omöjligt att hålla tårarna tillbaka. Som tur är såg ingen av mina kollegor det, direkt iaf. Kanske trodde de att jag håller på att bli förkyld..

Och självklart har jag min tidiga vecka den här veckan. Alltså är kvällen hemma ännu längre.

Som tur är var Ex-Sambon online från jobbet och fick låna sitt hörande öra. Eller läsande öga eftersom vi chattade. När han skulle hem därifrån lovade han att ringa senare.

Det gjorde han nyss. Han är och grillar med två gemensamma kompisar. Först hade han högtalartelefonen på, men som tur är tyckte även kompisarna att det inte var någon bra idé för att man knappt hörde något. När Ex-Sambon sedan sade att han kommer att ringa mig igen när de grillat klart och frågade när jag skulle gå och lägga mig, brast det igen. "Jag... försöker... stanna vaken.. lite längre.. vill inte ligga vaken igen mitt i natten......."

Annars försöker jag fylla min lediga tid med något roligt, men det är svårt då "bästa kompisen" fortfarande är bortrest och förutom henne har jag ingen lust att besvära mig till. Förhoppningsvis har jag hunnit lugna ner mig lite tills på torsdag, då jag ska träffa K.

Så, nu har jag officiellt gjort denna blogg till den desperata och patetiska singelbloggen, men det har jag väl rätt till, min blogg som den här är.

SUCK.

Inkonsekventa jag..

Inför gårkvällen hade jag tagit ett beslut: om han inte börjar prata så kommer jag att göra slut. Jag orkade inte med att ha en pojkvän som aldrig sade vad han tänkte och kände. Att det var mindre och mindre tid tillgänglig för oss pga hans jobb var ett mindre problem, men att inte kunna prata med varandra var oöverkomligt.

Efter alla dessa månader hade jag alltså beredd att ge upp. Jag ville göra slut.

Men sedan började han prata. Han pratade och pratade och pratade, och plötsligt var det han som tyckte att vi skulle göra slut.

Och jag? Jag blev så överraskad och samtidigt så besviken. Nu när vi väl kommit på den nivån att vi verkligen pratade med varandra om allt så ville jag ju inte längre göra slut......

Slut

Så, nu har vi träffats och pratat och kommit från båda sidor fram till att vi inte försöker vidare. Det är slut.

Ex med nya

Gårkvällen tillbringade jag med Ex:et E, hans flickvän och fyra andra gemensamma kompisar (två par). I början var det igen lite konstigt, fast inte så mycket med E utan med flickvännen. Men ju längre kvällen gick desto normalare kändes det hela.

Och vad jag kom fram till är att jag är uppriktigt glad för deras skull. Och jag tror att de har en bra framtid tillsammans. Vilket i sin tur gör mig glad.

Däremot så kom jag även fram till att det känns extrajobbigt att märka att ens ex är lycklig i sitt förhållande, när man själv känner sig allt annat än lycklig i sitt. Och att vara den enda där som var "ensam" kändes ju periodvis också lite mindre roligt.

Alltså, vad jag ville säga med detta inlägg, vet jag inte riktigt. Antagligen att jag känner mig stolt över att kunna vara glad för Es och As skull. Och att jag också vill känna mig lycklig och trygg.

Do you need some time on your own

When I look into your eyes I can see a love restrained
but darling when I hold you don't you know I feel the same
nothing lasts forever and we both know hearts can change
and it's hard to hold a candle in the cold November rain

We've been through this such a long long time just trying to kill the pain
lovers always come and lovers always go and no one's really sure
of letting go today walking away
we could take the time to lay it on the line I could rest my head
just knowing that you were mine all mine

So if you wanna love me then darling don't refrain
or I'll just end up walking in the cold November rain

Do you need some time on your own
do you need some time all alone
everybody needs some time on their own
don't you know you need some time all alone

I know it's hard to keep an open heart
when even friends seem out to harm you
but if you could heal a broken heart
would't time be out to charm you oh

Sometimes I need some time on my own
sometimes I need some time all alone
everybody needs some time on their own
don't you know you need some time all alone

And when your fears subside and shadows still remain oh yea
I know that you can love me when there's no one left to blame
so never mind the darkness we still can find a way
nothing lasts forever even cold November rain

You're not the only one you're not the only one

Don't you think that you need somebody
don't you think that you need someone
everybody needs somebody
you're not the only one you're not the only one

Don't you think that you need somebody
don't you think that you need someone
everybody needs somebody
you're not the only one you're not the only one

Don't you think that you need somebody
don't you think that you need someone
everybody needs somebody
you're not the only one you're not the only one

Don't you think that you need somebody
don't you think that you need someone
everybody needs somebody

. . .

Ikväll är jag sur igen. Riktigt sur.

Men även ledsen och hopplös...

De andra killarna

Ach ja, har glömt att skriva här att C hörde av sig ett tag sedan och ville komma på besök "snart". Och så ska P visst flytta till USA. Och så fick ju K träffa J för cirka en månad sedan. För en vecka sedan träffade jag honom igen och självklart ställde han en massa frågor om J. Det var ju "kvällen innan", alltså en tidpunkt då jag funderade på att sätta en punkt för J och mig. Det berättade jag för K om, och jag tror verkligen att han blev lite glad över den nyheten. När jag sedan i lördags, då jag åter träffade K, berättade att vi fortfarande är ihop och att saker och ting blivit lite bättre, såg han besviken ut. Visst, han kanske också tycker att vi inte passar ihop, J och jag, men jag tror ändå att det ligger något mer bakom där.

Lukt

Åh nej! Nu gick jag och tvättade lakanen osv! Jag som precis häromdagen insåg hur mycket Js täcke luktar honom!

Hur ska jag lyckas övertala honom att vi ska sova i min lägenhet i stället??

Pojkvännen J

Det är fler och fler som får höra om "pojkvännen J". Nu är det inte bara några få kollegor som vet om honom, utan det har råkat bli så att halva huset fått höra om honom... varför är jag inte så överraskad..? ;)

Vissa är dock lite långsamma.. kollegan J som jag jobbar mest med, och som redan träffat J och sett oss tillsammans, pussas och kramas, frågade idag när jag sade något om J: "är ni tillsammans?" Jag kan inte låta bli att gilla henne! :D

Middag

"Kan jag få låna din ugn någon dag och laga pommes och hamburgare?"
"Ja klar."

Igår var det dags att laga mat åt J, hos honom. Men på något sätt slutade det ändå med att det var han som lagade maten och jag satt i soffan! :D Men gott blev det.

Nästa plan vad gäller gemensamma middagar är Vapiano. Vi får se när det blir av!

Uppdatering

Jag tog och andades djupt in. J stod bakom dörren.

Efter att ha läst Lisens kommentar i inlägget innan tog jag och tänkte tillbaka. När var det saker hade börjat bli sämre? Jo, då när jag började förvänta mig för mycket för snabbt. Visst hade vi några veckor då vi kunde träffas varje kväll efter jobbet och då helgerna var till för att tillbringas genom att bara ta det lugnt.

Men det är klart att det inte alltid går. Jag borde ju känna det från mig. Efter vissa dagar på jobbet i våras ville jag bara hem och till sängs. Att träffa någon, även om det handlade om en riktigt god vän, kändes omöjligt jobbigt och ansträngande, och det hade ju inte något att göra med personen i fråga, utan bara med det att jag var helt slut efter jobbet och på så dålig humör att jag inte ville smitta någon annan med det.

Alltså borde jag då ha förstüelse med att J, som verkligen har stress på jobbet nu (nya riktigt stora projekt ska påbörjas och han är den enda person, förutom hans direkta chef, som står ansvarig för dessa). Hans dagar bli lätt 12 timmar långa och därtill kommer resorna till arbetet, samt allt vad har med hushüllet att göra: handla, tvätta, diska, städa.

Men tillbaka till torsdagskvällen. Där stod han bakom dörren och såg utsliten ut. Inte nog med jobbstressen så hade jag ju dagarna innan inte gjort saker och ting bättre utan tvärtom gett även stress på den lilla fritiden han haft. I det ögonblicket tog jag beslutet att sluta vara självisk och kräva något, utan bara ha en trevlig kväll. Blir det inte något av det så gör det inte det, men jag har försökt.

Och vi hade det trevligt. Han kunde inte stanna länge, men vi hann prata en hel del under tiden vi åt. Nu förstår jag vad det är som händer på jobbet, och har även blivit förvarnat över tjänstresor som lär bli flera under kommande året.

Efter en kort men trevlig kväll var det återigen skönt att få göra planer för nästa kväll. Och trevligt och roligt hade vi! Det var åter igen en skön och avslappnad kväll med mycket skratt.

Före torsdagen hade jag också tänkt att J nog inte ens är kär i mig, men de blickarna jag fick ett antal gånger under kvällen talade nog ändå om något annat.

Visst, det är inte så att alla problemen försvunnit, men för tillfället känner jag mig ändå lycklig. Han försöker, jag försöker, VI försöker. Och det ger direkt resultat. :)

Problemen med J

Det är väl inte helt normalt att man inte hör av sig på två dagar? Inga svar på sms, inga egna samtal, inga mail, ingenting. Eller jo, "ingenting" kan jag inte säga eftersom jag fick en "Gilla" på min statusuppdatering på Facebook.

Inte heller tycker jag att det är helt normalt att man väldigt sällan säger något och ännu mer sällan ställer frågor om en? Att prata om jobb och visa vad man håller på med och så, det händer ofta, och om tv-serier kan man också prata. Men allt annat blir på något sätt mindre viktiga.

Sedan saken med pengarna. När jag kom tillbaka från resan möttes jag av överraskningen om att han har ekonomiska problem. Jag hade hela tiden fått intrycket att han förtjänar bra och även om han nu slöser bort en hel del pengar på "onödigheter" så förklarar det inte att man måste ta lån på 35 000 kr från banken. Och att man sedan inte berättar mer, vart pengarna ska gå och så... det låter som spelskulder eller liknande, men eftersom jag inte får svar så säker är jag inte.

Och så har vi sexet. Det har blivit oftare och oftare att det viktiga är att det blir ett bra resultat för honom och sedan är det oviktigt vad jag fått av det.

Det är nu fyra saker som snurrar runt i mitt huvudet redan ett tag tillbaka. Fyra saker som egentligen är anledningar tillräckligt att bara ge upp.

Samtidigt så såg han uppriktigt chockad ut när jag mötte honom med "anklagelserna" första gången, när jag bara låg i sängen och grät. Precis som han såg uppriktigt ledsen ut när jag åter igen klagade på det bristande intresse för vad JAG kanske skulle vilja. Ledsen och skamlig ut.

Och så verkar det vara riktigt stressig period på jobbet för honom. Dagar med 9-19, 9-20 har blivit vardag för honom. "Allt går åt helvete" säger han.

Klar tycker jag synd om honom. Och klar vill jag ha honom kvar. Egentligen. Men samtidigt. Hur stressigt man än har har man väl tid att skicka ett litet sms och säga att man tyvärr är helt upptagen med jobbet, att man hör av sig imorgon istället? Och det med att inte kunna prata om saker och ting är riktigt illa..

Imorgon kommer han förbi efter jobbet. Jag tror att det blir att byta tillbaka nycklarna... :'(

Snart singel igen..?

Jag tror inte att det kommer att ta länge till innan bloggens namn är korrekt igen. Andra kvällen i rad ligger jag i sängen och gråter mig till sömns. Att jag redan två gånger sagt till J att jag är missnöjd med hur saker och ting är, men att han ändå inte gör något åt saken, annat än att säga att han är ledsen, vilket jag iofs tror på att han är, gör att jag känner mig så ledsen. Ledsen, besviken, arg och.. ja, ledsen..

Och det är väl inte så man ska känna?

J.. J,, J,,

"Min flickvän". Det är så jag blir refererad till, oftare och oftare. Det är ju bra det. Samtidigt som jag åter igen tvivlat på allt.

I lördagsmorgon hade jag någon typ av ångestattack. Inte bara beroende på J, utan det finns två andra saker i mitt liv, som gör att jag inte riktigt mår bra. Men osäkerheten om J och om vi verkligen passar tillsammans blev så överväldigande att jag började gråta. J var egentligen på väg någonstans som han sett fram emot länge nu, men när han insåg att jag ligger och gråter så kom han tillbaka och lade sig bredvid mig. Jag försökte med "nej men snälla gå, du hinner snart inte" så sade han att inte kan bara gå när hans flickvänner ligger och gråter. Alltså blev han kvar en bra stund och försökte ta reda på vad som var fel på mig. När han väl insåg att han var en del av förklaringen så tappade han ju lusten helt, och ville inte längre åka alls. Jag typ tvingade honom ut ur lägenheten men ca 10 minuter senare ringde det på dörren och när jag inte gick och öppnade (det ringer ofta, kan handla om post eller barn som leker osv) så kom han in med sina nycklar.

Alltså egentligen ett stort plus för honom och ett tecken för mig på att han menar allvar.

Samtidigt det som sedan hänt efter att han väl åkte hem senare på eftermiddagen har gjort mig förvirrad igen. Det är precis som det var före pratstunden, om inte lite värre. Han har stress på jobbet, men det bara handlar om det, eller om jag med mitt beteende skrämde bort honom lite.. tja, det får jag väl vänta och se.. suck igen.

Bla bla bla bla :)

Det händer fortfarande, i synnerhet om vi träffas på stan, att det känns lite konstigt. Eller inte direkt konstigt utan mer det att det känns som att vi inte har så mycket att säga till varandra. Fast sedan går det ju ändå över väldigt snabbt.

Men sedan händer det oftare och oftare att det känns avslappnat och roligt att vara tillsammans. Igår var en sådan dag. När det var dags att gå och sova kunde vi inte lugna ner oss för det bara flög ut fler och fler saker vi ville berätta och skratta åt. J kändes riktigt avslappnad och var på jättebra humör, pratglad och nyfiken.
Egentligen var det riktigt synd att vi båda var helt slut efter arbetet och behövde ladda batterierna inför veckans sista arbetsdag.

Imorgon blir det att sova lääääänge. Tillsammans. :)

J-kvällar

Mer uppmärksamhet - check!

Sedan i lördags har vi spenderat all vår lediga tid tillsammans (ja, all den som är kvar efter 9-10 timmars arbetsdagar och därtill kvällar på universitetet). Han har lagat mat till mig, jag har fått små presenter och bara helt enkelt blivit inbjuden att komma över.

*Gilla*

Uppdatering

Jag tror att bloggens namn är lite missvisande.

Under veckan har det hänt en del som nog talar för att jag inte riktigt kan räkna mig som en singel i den betydelsen som jag själv tänkte på när jag startade bloggen i februari.

I onsdags sade jag till J att jag inte vet vad det är som händer med oss. Är detta enbart ett KK-förhållande eller även något annat. "Nej, jag vill mer" sade han. Vid ett senare tillfälle under natten sade han att jag borde flytta in under helgen.

Eftersom vi den natten sov hos honom och eftersom han behövde åka före mig och jag fick stanna kvar och sova så gav han sin andra nyckel till mig för att jag ska komma ut ur huset (ja, utan nyckel skulle jag fastna i trappuppgången). När jag senare på dagen mötte upp honom vid hans kontor för att hämta min cykel så passade jag på att ge tillbaka nyckeln. Minet han gav! Det var en blandning av överraskning, besvikelse och att vara ledsen. Eftersom jag blev så chockad så hann jag ju inte tänka så snart att jag skulle kunnat säga "men jag behåller den ju gärna" eller så.

Men nu ikväll när han var här hos mig så tog han ut nyckeln ur sin väska (eftersom jag skämtade om att behålla hans egna nyckel för att han inte ska åka hem än) och gav den till mig.

Jag har även fått träffa hans mamma, vilket iofs var väldigt oplanerat, och så har vi gjort planer för nästa helg i form av att åka till hans hemstad.

Känslan jag haft rätt ofta om att vi nog inte passar så bra ihop, att vi är för olika, fick vika ikväll eftersom vi hade flera bra diskussioner, vilket jag känt att jag saknat lite tidigare.

Alltså får vi se nu hur det bli. Jag önskar mig fortfarande lite mer uppmärksamhet och intresse, men framsteg har ju redan skett så jag väntar och ser.

Just idag känner jag mig ändå lycklig. :)

Tillbaka

Skööööööööööönt! :)
Skönt att ha någon som håller ens hand och skönt att inte behöva sova ensam! Alltså var första kvällen back home rätt trevlig.. :)

Ångest

I fredags kändes allt bra och jag såg fram emot hemresan tillbaka till staden och även till J.

Nu, ca 10 timmar innan jag ska träffa honom känner jag mig förtvivlad. Gårkvällens korta chattande gjorde mig på något sätt orolig. Jag vet inte om det bara är jag som inbillar mig saker, men jag fick känslan av att något hänt. Hände det någonting under lördagkvällens festande?

Eller är det bara jag som blandar in mina egna negativa och förvirrade tankar om åkandet? Det kanske inte alls är J som var annorlunda? Det kanske var och är jag själv som åter igen inte vet vad jag vill av mitt liv..

Sova här och sova där

I staden där jag normalt bor är det riktigt varmt just nu. Varmt räcker nog inte ens. Det är hett.

J bor i en takvåning där det alltid är väldigt varmt, men nu under värmeböljan menar han att det är nästintill omöjligt att vara i lägenheten. Hans sovrum på övervåningen har han inte kunnat använda alls, utan han har sovit på sin soffa sedan det var så varmt.

I min lägenhet är det däremot nästan alltid för kallt. Jag frös under vintern, men jag har även frysit under våren och under varma sommardagar. Nu när det varit jättevarmt har jag ju varit bortrest och därför så kan jag inte säga om det nu äntligen skulle varit skönt i min lägenhet.

J och jag pratade i vilket fall som helst om saken häromkvällen och kom fram till att vi under sommarnätterna måste sova över hos mig och under vintern hos J. "Dessutom så räcker det nog om vi sover tillsammans och jag värmer dig."
Ooooooh... :)

Mer än bara kompisar

Förlåt, nu är jag elak, men... :

Om ni kallar varandra för "raring" eller "babe" så är ni kanske mer än kompisar.

Om ni sitter i knäet på varandra och håller varandra i handen så är ni kanske mer än kompisar.

Hon är bara sååååå clever hon den här E.V. på Expressen.

"det är slut!"

Man har åtta års förhållande bakom sig och sedan plötsligt är man singel. Dumpad, utflyttad, ensam. Det måste vara skitjobbigt.

Detta har fått mig att tänka på två saker.

Hur tänker man när man försummar ens kompisar bara för att man har ett förhållande? Även om man hittat någon man älskar och vill spendera mycket tid med så skulle jag ändå inte kunna lämna mina kompisar. Det går ju också att kombinera det hela! Skönt och roligt under tiden, men även livsviktigt om förhållandet skulle krascha!

Hur tänker man när man, efter att ha blivit dumpad, ber och bönfaller om att kunna komma tillbaka? Det att den andra gjort slut är ju ändå ett tydligt tecken på att förhållandet inte fungerat. Varför kan man inte bara acceptera det? Och även om det skulle ta tid att bearbeta det så borde man väl förstå att det inte hjälper att man ringer och ber direkt efteråt.. Här måste jag också erkänna att det är precis detta jag själv gjort när förhållandet med ex-sambon tog slut, men inser naturligtvis nu att detta bara var patetiskt. Men varför är det inte så klart redan då?

I vilket fall som helst hoppas jag att denna person snart kommer över det värsta och kan börja se på de sakerna som faktiskt är bra i hans liv. Att det finns mycket annat han kan göra med sitt liv än det som han hade tänkt att göra med flickvännen. Men nu behöver han inse att livet inte är slut även om förhållandet är det.

Kaffe och kaffemaskiner

För ett par veckor sedan, före min resa, hade J och jag en kort diskussion om ex-pojk- och flickvänner. Med tanke på min historia med upptagna killar så tog jag och frågade direkt om J har en flickvän. "Nej, tror du att det skulle se ut så här hos mig om jag hade en. Dessutom så skulle jag inte ha så mycket pengar om jag hade en." Kommentaren om pengarna fick mig att reagera med skratt och fråga: "vad menar du med det??" och svaret jag fick fick mig att skratta ännu mer. "Ja, för har man en flickvän så skulle man behöva köpa en massa grejer. Som kaffemaskin t.ex. Alla tjejer dricker kaffe!"

Jag berättade om diskussionen för en kompis efteråt och varje gång hon refererar till J som min pojkvän så har jag kunnat säga "nej, han har ingen kaffemaskin, alltså är jag ingen flickvän".

Idag när J och jag pratade så var jag och hämtade lite mer kaffe och råkade säga det för honom. Då slängde han ut kommentaren: "okej du, jag kan gå med på att köpa instantkaffe, men för en kaffemaskin måste du jobba lite till!" :D

Ett sms utan tydligt motiv

Helt out of nowhere skriver C ett sms. "Hey, hur är det? Det var länge sedan jag hörde något från dig! Hur går det på jobbet?" etc. En trevlig överraskning så klart men jag kan inte låta bli att undra vad han vill den här gången. För han har alltid någon baktanke när han hör av sig. I synnerhet när det sker per sms.

Det kan ju inte vara så att han bara skulle tänkt på mig.

"Så här låter det här!"

I staden där jag normalt bor var det en stor fest på gång igårkväll. Den festen missade jag ju nu eftersom jag inte är där. Jag visste att J skulle vara på stan och messade innan jag skulle gå och lägga mig att han skulle fire ordentligt och dricka en öl åt mig med. Snart därefter får jag ett mess som meddelar att jag fått ett mms (vilket min andra mobil, från år 1 och 2, inte visar). Ca 15 min senare, då jag redan hunnit somna, ringer min mobil. Det är J som vill låta mig höra hur det låter på stan, alla glada människorna och allt sjungande.

När han förstod att jag redan sov så blev han lite arg på sig själv att han inte tänkt tillräckligt långt, men jag försökte övertyga honom om att det var ok. Tvärtom tyckte jag att det var riktigt snällt tänkt att få mig ta del av firandet. :)

Att ha någon

"Men är du ihop med henne för att du vill vara ihop med just henne, eller för att du vill ha någon?"

Denna fråga har jag ställt till en god vän när vi pratat om hans förhållande. Diskussionen började för att han klagade om hennes överdrivna svartsjuka. Han fick inte göra någonting och när jag frågade om det är hans idé om ett fungerande förhållande och om de verkligen då ska vara ihop, så svarade han att men hon är ju snäll. Och att han saknat att ha ett förhållande.

Men var går gränsen? Hur mycket handlar om att acceptera någons dåliga sidor för att man tror på förhållandet och på den "connection" man har med just den personen? Och hur mycket handlar om att man helt enkelt inte vill vara ensam?

Resor

"Vill du komma och hälsa på?"
"Hmm, jag kollar faktiskt precis på flygpriser.."

Tyvärr så kostar allt över 3000 kr och det känns lite överdrivet mycket för en helg. :(

Däremot så har vi idag pratar om en gemensam resa i september.. :)

Både och

(Ni som känner mig men ändå råkat hitta hit. Sluta läsa.)

"Sex OCH fotboll, jag är så lycklig! Vad finns det för program du vill titta på då så jag kan återgärda detta? Top Model?"

Hah, även om han menade det bra så tror jag att det nog ändå blivit en tjänst för honom.. ;)

Vikt

Under tiden jag var ihop med mitt ex gick jag upp väldigt mycket i vikt eftersom det blev en sådan omställning med mat och dricka osv. När det sedan tog slut mellan oss så tog det månader att gå ner igen.

Nu har jag lyckats gå ner till det normala igen efter några månaders onyttiga ätande och levande. Bara för att träffa någon som J, som äter pizza typ 5 gånger i veckan.

Bara den här veckan har vi suttit två kvällar i rad och beställt och därefter även ätit pizza medans vi tittat på fotboll. Till detta hör ju också det, att under de dagarna då jag måste jobba länge blir det inget gym utan att åka hem och duscha i stället för att hinna träffa J så snabbt som möjligt.

Vi får se hur länge det kommer att ta innan vågen visar nya siffror..

Uppdatering

Så har över en vecka gått. En J-fylld vecka. :)

Hela helgen tillbringade vi ihop och även de två sista nätterna jag hade i min stad sov vi över hos varandra. Mysigt.

Nu är det dock tyvärr så att jag kommer att vara bortrest i över 2½ veckor. Fem veckor har vi känt varandra och nu när det äntligen har börjat bli lite tydligare vad som håller på att ske så åker jag iväg.

Alltså kommer de gamla frågorna nu ersättas av nya: kommer vi att fortsätta att hålla på att bli par eller kommer tiden borta från varandra också minska intresset och öppna dörrar för nya möjligheter?

Jag vet bara att det kommer att kännas tomt att sova ensam inatt..

Onsdagsöl med kollegan och J

Var och shoppade med kollegor igår. Efteråt stannade en av dem kvar medan de andra åkte hem, och vi gick och åt. Senare kom J också och även om vi försökte vara väldigt "normala" med varandra så frågade kollegan direkt när han skulle på toaletten: "berätta! Vad har ni med varandra?" Hon menade att det var så tydligt att det var något på gång.

Hmmm. Om jag bara visste..

Humor

"Vad gör du på lördag?"
"Jag vet inte än. Hur så?"
"Jag skulle gärna presentera dig för mina föräldrar och morföräldrar."

Hah. Han är rolig också.

Men nu har han lovat laga mat åt mig. Inte helt fel det inte!

Go'natt

"God natt. Dröm sött. ... och känn dig kysst."

Åååh.. lite smälter jag alt!

Frågor

Javisst fick jag svar. Fast även flera frågor.

Men riktigt mysigt att ligga på stranden med någon som håller ens hand.

Roligt att bli sett som ett par.

Skönt att vakna bredvid någon igen.

Men var står vi nu då?

För inte är vi något par. Inte vaknar jag bredvid honom särskilt ofta. Och inte håller han min hand särskilt ofta heller. Vi ses helt enkelt inte tillräckligt ofta för att kunna göra något av det där.

Men hur "kräver" man mer tid från någon som studerar vid sidan av ett heltidsjobb med mycket ansvar och mycket att göra? Hur får man svar på sina frågor när man inte får träffa personen med svaren..?

Grillning på G

Idag ska det grillas!

Men inte blir det en vanlig grillning som jag normalt deltar i med kompisarna. Nope! Idag ska det grillas med J och hans kompisar.

Lite spänd är jag. Det är bara jag och "de". Inga egna kompisar att få hjälp av. Och inte vet jag heller var J och jag står. Visst har vi haft mycket kontakt (oftast jag som tagit första steget..?) de senaste dagarna, och träffats har vi ju också ett par gånger efter förra helgen. Men det har varit väldigt.. vänskapligt. Är förklaringen att vi båda nog ändå är lite blyga och inte vill göra bort oss, eller är det så att intresset på den nivån hunnit försvinna..? Jag vet inte ens vad jag själv vill.

Relativ säker är jag däremot på att den här kvällen kommer att ge några svar i alla fall.

Parkpromenad

När jag berättade om Js samtal och sms för kompisen så var hennes svar "åh, söt han är!". Hennes reaktion var direkt positiv medan jag själv hunnit tänka "vad kul då att han hör av sig när partykvällen är slut..". Alltså hörde jag ju av mig till honom för att fråga om de också vill komma till parken.

Det skulle han visst väldigt gärna göra, men han var så bakis och visste inte om han kom iväg.

Men japp, även om det var cirka 4 timmar senare, så ringde han och frågade hur han hittar mig där. :)

Kompisen, som hade sovit över, var med och det kändes skönt att märka att han åter igen var ok med att umgås med mig. Det var en riktigt trevlig kväll jag tillbringade med dem två.

Helgen som är alldeles strax här, ser jag verkligen fram emot !

Kvällen igår

Ok, var tillräckligt frisk för att ta mig till stan. Hade dock bestämt att jag varken dricker alkohol eller stannar längre.

J träffade på sin kompis på stan och var och drack öl med honom innan de tillsammans kom för att träffa oss på Trappan.

Lite skummt var det att träffa honom igen. Fast trevligt. Och han kommer så bra överens med min kompis, vilket är viktigt. Däremot var hans kompis inte riktigt på rätt humör för att sitta på Trappan och prata med två äldre tjejer.. han ville partaja. Efter en stund frågade han då direkt J om de ska vidare eller om han ska stanna där med mig, vilket han skulle förstå. J frågade igen vad våra planer är och jag sade som det var; jag ville tidigt hem, ingen party. Det innebar ju inte att han inte skulle fått följa med mig, men så expressivt, med de två andra bredvid oss, ville jag inte uttrycka det. Alltså gick de två iväg.

Min kompis och jag gick och sade hej till en bekant och därefter ville vi bara kort förbi ett ställe där vi visste en massa bekanta skulle vara. Här emellan råkade vi även träffa på "den perfekta mannen" K med en kompis. Även de fick höra att vi egentligen är på väg hem.

Men. Sedan kom vi dit där många bekanta stod och drack öl. Och gissa vem som var där! P så klart! Och som kompisen min det ganska snabbt redan uttryckte "du vet att du skulle kunna ha det rolig ikväll!?". P var åter igen på.

Där emellan hade jag hunnit sms:a J ett par gånger, men eftersom sista sms:et var skummt och förblev det sista så blev jag riktigt fundersam. Är det någon jag tror på tillräckligt mycket för att låta bli P helt och hållet?

Lite lek blev det med P - inget allvarligt då vi ju stod bland folk, men tillräckligt tydligt för att även de som inte visste att vi har en historia tillsamman nu nog märkte det. Och ja, precis då kommer K med sin kompis dit. Nästan två timmar sedan vi sagt att vi ska hem, och där står jag och blir kramad av P...

P försökte dra med mig ut, riktigt tydligt igen, inget som någon kunde missa, inte ens K. Men jag höll mitt eget ord. Jag skulle inte ut och festa. Går jag inte med J så går jag inte med P. Vilket ju resulterade i att behöva lägga sig ensam igen.

Under natten ringde J och hade även sms:at, men jag orkade inte bry mig. Han får väl inte heller förvänta sig vad som helst. Jag sa ju faktiskt nej för P på grund av honom.. ;)

Jag vill, jag vill

"Krya på dig nu! Vi hörs imorgon, va?"

Kan jag bara inte vara frisk imorgon? Snälla? Vill träffa honom igen..

What if...

27.08.2010

Typiskt, eller?

"Vad har du för planer för resten av veckan?" "Vad ska du göra på torsdag?" "Hör gärna av dig om du vill göra något - jag skulle bli glad!"

Det är klart att jag skulle vilja göra något, men här ligger jag sjuk hemma och mår bara sämre och sämre. Orättvist! :(

Sms från kompisen i lördagsnatt

02:21
"[...] Smaklig måltid o ha det så kul! Han är söt go for it!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

02:24
"Do it!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

02:32
"Jag gillar dem!! Sov hos honom hämta cykeln imorgon ;-)"

02:34
"Mohahahahhahh :-) Maken säger go for it ;-)"

"God morgon!"

"Du kan sova över här. Mina händer kommer inte att göra något. Jag lovar!"

Yeah right.

Men det var skönt att få vakna (hmm.. somnade jag någon gång) med att någon höll om en..

Vi får se hur det blir framöver med denna mr J..

Chatt-överraskning

Som om det inte vore konstigt nog att jag råkar träffa både P och J på samma kväll på stan, men nej, här sitter jag och blir chattad av C!

Ingen kontakt är vad vi haft de senaste två månaderna (?) och helt plötsligt dyker hans namn upp i ett fönster. Och hjärtat slår direkt snabbare..

Suck.

Samma kväll

Igårkväll skulle jag ut på stan med en kompis, bara för att slå oss ner på "trappan" vid vattnet. Vi ville inte ha någon annan kompis med oss, eftersom vi redan hängt med dem hela dagen i parken.

Men ja, det var ju förväntat att det inte skulle bli så. Det första vi ser när vi kommer dit är P som sitter där ensam och väntar på en kompis. Alltså gick vi och satte oss med honom.

Efter en stund ställer en kille upp sig en bit ifrån oss. "Är inte han J, han från pizzerian?" frågar jag min kompis. "Ja, det är han." Alltså gick jag och säg hej till honom.

Ps kompis kom och senare gick dem, och klar att han frågade om vi ska med. Det kändes bra att säga nej. :) Senare gick vi ju ner till J och hans kompisar.. :)

Eftersnack

Oh no... som svar på mitt sms skrev E att hans dag varit skit.

Flickvännen citerar en låt på sin Facebook-status, en låt som handlar om att "du borde stannat i D-staden"... Som en kommentar till det skriver hon, den gemensamma kompisen som var med igår, att män aldrig blir vuxna..

Jag är nyfiken!!

E i min stad

Okej, det var jag som hörde av mig först. Det blev ett kort "Välkommen till D-stad!"-mess för E när jag själv landat. Jag skrev också att de gärna skulle få höra av sig, om de kände för att komma till stan på kvällen.

Det gjorde de. Vi träffades alla tillsammans och drack lite öl. Med E pratade jag egentligen ganska lite för att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga, och de sakerna jag ville prata med honom om, kunde jag ändå inte göra när de andra var i närheten.

Men känslan jag fick var ändå tydlig. Tydligt var att jag inser vad jag kastade bort för 1½ år sedan. Jag tror helt ärligt på villa, Volvo, vovve med E. Det hade kunnat bli vårt.

Men nu är det inte så. Nu är vi inte längre tillsammans, nu är han med A och sanningen är att vi inte har någon som helst kontakt med varandra.

Under tiden jag skrev inlägget ringde han. Ville att jag skulle åka dit för att prata. Egentligen tycker jag också att vi borde gjort det. Och egentligen trodde jag på honom när han sade att det inte är något sexuellt. Men att åka dit kl 1 på natten och göra det som en hemlighet från flickvännen; nej tack.

Däremot sade jag under vårt 1 tim 19 min långa samtal att jag är besviken på hur saker och ting är mellan oss, och att jag nog nu vore beredd på ett sådant förhållande med honom som han redan för 1½ år sedan skulle velat ha med mig. Men jag sade också att det nu inte är så och att jag absolut inte vill komma emellan honom och A.

Alltså. Alltså har jag ett gammalt förhållande som jag hellre skulle uppleva nu och inte då, och så har jag ett ex som jag nog sårade med mitt beteende. Jag tror nog att vi båda ångrar oss på någon nivå...

*Suck*

Long time no see

I lördags träffade jag mitt ex E. Vi var ihop i ett par månader i slutet på 2008 - början på 2009, men gjorde slut för att jag då inte var beredd på ett så seriöst förhållande som jag med honom skulle haft. Han var perfekt på många sätt för att bli Mannen. Jag bara inte kände mig redo.

Nu är han iaf tillsammans med sitt ex, som han var ihop med före mig. Vi hade inte setts på över ett år och den första timmen var lite konstig. Men sedan gick det förbi och det var riktigt roligt.

Det som gjorde det extraroligt var att vi flörtade vilt med varandra. Han började och jag hade ju inget emot det.

Den nyvarande flickvännen kom ju också dit senare och då blev det hela lite konstigare igen, och jag tror inte att hon uppskattade oss tillsammans på soffan och delandes en ölflaska.

Men en intressant kväll var det i vilket fall som helst.

Vi får se om han kommer att höra av sig imorgon då vi båda kommer att vara i min nuvarande hemstad... :)

Jag erkänner!

Det är klart jag mejlade han, J! Var ju alltför nyfiken! Nyfiken på vad Sr hade sagt till honom för att få visitkortet och nyfiken på att få veta hur ung han verkligen är.

Och nu har jag svaret till båda frågorna.

Sr hade, enligt Js version i alla fall, frågat om han vill träffa mig igen / lära känna mig, och då "hade han inte behövt fundera länge". Åååh! ;)

Och ja, fyra år yngre är han. Vad är det för fel på mig?! Varför kan jag bara inte bli intresserad av jämnåriga killar?! Och vad är det egentligen fel på killarna? Varför blir de intresserade av någon äldre..?

På pizzerian kl 4 något

Vid kl 4 inatt var vi och åt pizza efter en lång utekväll. På pizzerian, redan när jag kom in, var den söt liten kille som log blygt mot mig.

Efter att H och jag fått våra pizzor gick vi in för att sätta oss. Det såg fullt ut men det var en kille som reste upp sig och jag frågade om han är klar. "Ja, det är bara att slå sig ner där." När jag satt mig ner förstod jag att han jag sitter bredvid är killen från dörren.

Ja, det var ju lätt att börja prata i alla fall. "Sorry, är det ok om vi ställer våra pizzor på bordet?". Ja, det var det. Och så fick jag lite mer plats på soffan också.

Sedan kom även V och Sr med sina pizzor och Sr (den gemensamma kompisen) satte sig ju såklart så att jag inte hade någon som helst plats längre och frågade därför snällt om jag fick flytta mig lite närmare han killen. Hah, "ja, du får komma så nära du vill!". Det var en överraskande kommentar för att han verkligen verkade väldigt blyg.

Där satt vi och åt våra pizzor och småpratade lite alla tillsammans, mina kompisar och hans kompisar.

Sedan blev det dags att gå hem (äntligen!) och vi önskade alla varandra en fortsatt trevlig kväll eller god natt eller något. Sedan gick H, V och jag ut, men där ute märkte jag att Sr blev kvar. När jag tittade genom fönstret så ser jag C Sr prata med killen! "Vad gör han??" frågade jag V och H. "Heh, han frågar säkert efter killens nummer för dig!" svarar V och skrattar.

Och ja, det gjorde han också. När Sr kom ut hade han killens visitkort i handen och gav den till mig. Då kunde jag inte annat än skratta även om jag där inne varit irriterad på Sr som började prata om att jag ju gillar yngre killar. I vilket fall som helst så kom killen ut just då och ja, jag vet inte. Vi sa hejdå en gång till och sedan gick vi alla hem.

Nu sitter jag här och har stalkat runt på Facebook med inte lyckats få reda på hur ung killen egentligen är. Han var söt, och verkade som sagt lite blyg och ingen dryg j*vel som C eller P.. och uppenbarligen hade han intresse, annars hade han ju inte gett kortet. Men hallå, om han är typ 20 eller något?!

Någon

Ingen P, men det var inte ens tråkigaste idag. En konstig kväll var det helt enkelt.

Men det gör lite ont att höra Sr säga saker som "ja, någon dag kommer du också att få en familj"..

Jag märker att jag nog håller på att förändras från en singel-men-ändå-lycklig till en inte-längre-så-lycklig. Jag saknar känslan av att ha Någon i mitt liv.

Fest ikväll

Idag ska det festas. "Den gemensamma kompisen" har en fest där både P och jag är inbjudna. Frågan är bara om han kommer eller om han måste jobba.

Kommer han så är det intressant att se hur vi två kommer att bete oss i varandras sällskap. Låtsas som att inget hänt igen? Blir det att undvika varandra? Eller någonting annat.

Grejen är bara den att jag inte har någon som helst lust att gå på festen. Tvärtom vill jag bara stanna hemma och mysa med en stor kopp té och en bra bok.

Lillebrorsans liv

En jämnårig kollega och jag pratade idag om hur det är att vara storasystern som fortfarande är singel, medan lillebrorsan skaffar familj.

Varför är det en sådan prestationsångest att vara den första i familjen som ska gifta sig och skaffa barn och allt det där?

Måste man gå i samma ordning med åldern?

Nu vet jag inte så mycket om kollegans lillebror och tyvärr inte så jättemycket om hennes liv heller, men jag vet att jag nog inte skulle vilja byta liv med min bror. Jag vill inte bo kvar där vi alltid bott, jag vill inte bara umgås med folk som bor där de alltid bott, och jag vill inte att världen är så långt ifrån mig. Inte ens även om det skulle innebära att seriöst förhållande med eventuella barn i nära framtiden.

Frågan är bara hur länge jag ska flytta runt och prioritera andra äventyrliga saker i stället för att faktiskt satsa på att hitta någon som får mig att fastna någonstans..

Motivation

Vad är motivationen bakom det att jag "vill 23-åringar"? Det var frågan som "den gemensamma kompisen" ställde idag.

Och jag har inget svar på det.

MSN

J säger:
kom så myser vi

Varför sade han inget igår när jag var i hans stad??

Varför?

Varför har jag blivit så dålig på att ta kontakt med nytt folk? Varför är jag så dålig på att flirta? Varför har jag så svårt att tro på att folk vill lära känna mig? Varför gör jag det så svårt för mig??

Den gemensamma kompisen

Min bästa kompis här har börjat med att övertala mig om att jag och den gemensamma kompisen (från P-inläggen) tillhör tillsammans. Jag tvivlar på det, väldigt mycket. :D

Problemet K

Det blir tydligare och tydligare på något sätt att kompisen K är intresserad. Och det känns jobbigt.

Eftersom jag nu märkt det så försöker jag undvika honom. Och när han väl är där så märker jag att jag blir irriterad av att ha honom i närheten för att det känns som att jag har en skugga eller en storebror som vaktar varje steg jag tar, varje sak jag gör.

Jag borde nog ta och prata med honom om detta, men det är jobbigt ju! Jobbigt att behöva börja säga; "du, jag är inte intresserad av dig, och tycker att det är jobbigt att du skyddar mig och även på det sättet gör det omöjligt för mig att träffa andra". Suck.

Problemet P

Jadå. P vill fortfarande något från mig. I onsdags träffades vi igen och ja, de andra fick något att prata om.

Eftersom jag lyckats bli full och eftersom jag måste jobba på torsdagen så blev det dock att säga "sorry, jag måste jobba imorgon..".

Och nu vet jag inte riktigt om jag är besviken eller lättad.

Besviken..
ja, det är mysigt med honom när det väl kommer så långt. Det kändes ändå bra, väldigt bra. Och snygg är han ju, det kan ingen säga emot. Alltså vore det nog inte så hemskt fel kanske ändå..

Samtidigt som han är P. Han är yngre. Han får precis alla han vill. Han berättar en hel del saker för den gemensamma kompisen. Han vill nog bara en sak.

Frågan är alltså om jag kan komma ihåg allt det där och låta bli att kära mig ner i honom. Och om jag är beredd att ta all den skit jag lär få ta från honom och de som känner oss.

Positiva tankar, va? Men han är ju så söööt! :(

Nya kompisar?

Igår var jag och drack lite coctails med tjejkompisen V och killkompisen K. Efter att ha pratat om K och hans kärleksliv, blev jag tillfrågad "när jag ger gas".

Senare hamnade på vårt favoritställe där vi ställde oss vid ett bord. Vid bordet stod redan två killar. V ställde sig på andra sidan bordet och K mellan mig och killen som stod på våran sida av bordet. Det var så tydligt att de ville prata med oss, och V menade senare att den andra stirrat tydligt på mig hela tiden, men det kom ingen som helst chans alls, eftersom K stod och "skyddade" oss.

Alltså kom jag fram till att om jag verkligen skulle vilja lära känna nytt folk så ska jag inte gå ut med K som verkar ha fått för sig att vara någon j*k*a skyddare och V som flörtar vilt, trots äktenskapet (som hon är lycklig i).

P igen

I onsdags blev jag övertalad av att följa med och dricka en öl efter jobbet. Ett bra beslut! Det var en trevlig kväll. Och så fick jag träffa P igen.

Jag såg rätt snart att han stod där med den gemensamma kompisen vi har, men jag stannade kvar där jag stod och låtsades att inte ha märkt dem. Inte vill jag ju vara för tydlig.. ;)

Det tog inte lång tid innan de kom till oss, och även jag som brukar ha svårt att märka sådant såg direkt att P flörtade med mig under den korta tiden vi hälsade varandra och bytte några andra ord också. Sedan fortsatte jag åter igen med de andra kompisarna och det var alltså de enda orden och blickarna vi bytte med varandra. Men hem gick jag ändå med P i tankarna..

Idag var jag på stan och träffade även den där gemensamma kompisen igen och eftersom han började prata om unga killar igen så kom ju P upp till tals igen. Jag försökte byta ämnet, men han kompisen ger inte upp så lätt. Och då sa han det; han tror att P nog skulle vilja mer.

Mer i hans fall betyder ju absolut inte något seriöst förhållande, utan ja, någon annan typ av förhållande. "Han är snygg, i bra skick, han är ren, och han vill ha dig, utan några löften." säger gemensamma kompisen. Ja, varför egentligen inte..?

Wow

Ok. Nu gjorde C det han lovat hela början på året. Och då försvann väl egentligen skälet till att vara sur på honom.. Det hade nog varit lättare om han inte gjort det. Då skulle jag kunnat fortsätta vara sur och koka av ilska av hans "Hej, hur är det med dig?"-mess, som nu får mig att smälta igen.. =/

Asshole

Ja, inte vet jag om C var här till slut.

Han hörde av sig och frågade om han verkligen skulle kunna få sova hos mig, men det var även allt jag hörde/såg från honom.

Jag är sur. Riktigt sur.

Surprise surprise

C messar på förmiddagen:
"Jag kommer imorgon till X-stad. Kanske ses vi då!"

Han kommer hit. Imorgon. "Kanske" ses vi. "Yay!" säger jag bara.

En kille i min smak

Den här killen är jättetrevlig och vi kan utan problem prata med varandra i timmar. Han ser bra ut - har riktigt fina ögon, och hans stil är precis en sådan stil som jag gillar på killar. Dessutom gillar han att laga mat och kan spela gitarr! Och så är han bara ett år yngre än jag. Den här killens föräldrar känner jag också redan. Jag gillar dem, och de gillar mig.

Den här killen råkar bara vara en släkting..

"Nu ska vi träffa nytt folk"

En tjejkväll. Det var det vi skulle ha igår med min kompis. En tjejkväll för oss två innebär att vi ville ut, bara vi två, för att träffa nya intressanta personer.

Min kompis, hon är gift. Alltså handlar det inte om raggande på något sätt. Hon är lycklig med sin man, och vill inte någon annan. Men hon tycker om att flirta. Det gör hon väldigt gärna, och eftersom mannen har gett sitt "ok" så är det bara att flirta på för henne.

Jag däremot är superdålig på att flirta. Tycker inte om det. Jag är aldrig den som tar initiativet till flirtandet med någon. Tvärtom händer det ofta att jag blir generad om det är någon som stirrar på mig och vänder då bort min blick. Alltså får det ofta bli kompisen som tar kontakt med folk som sedan kommer över till oss.

De senaste veckorna när vi gått ut har vi alltid haft andra med oss. Det har varit "den perfekta mannen", det har varit mina besökare, det har varit andra killkompisar. Och det är ju inte riktigt samma sak att stå där med en kille bredvid sig som att vara två tjejer. Alltså bestämde vi oss för att gå bara vi två.

Vart vi skulle visste vi inte när vi lämnade mitt hem, men vi hade flera alternativ på ställen som brukar vara bra om man vill komma i kontakt med folk. Läs: för oss båda som föredrar att umgås med killar, alltså även som kompisar, ställen där de flesta brukar vara killar/män.

Det första stället, där normalt man får första nyfikna blickarna så snart man satt ena foten in på stället var halvtomt. För två veckor sedan fick vi trängas för att komma in och nu var det halvtomt.

Det andra stället som är ett ställe där vi ofta gör en mellanlandning och som normalt alltid ha bra stämning var igår nästan halvdöd.

Det tredje stället där på dansgolvet du i normala fall omringas av alla variationer av män var den här gången full med dels 18-åringar och dels 45+:ar.

Det fjärde stället dit vi lite "ofrivilligt" hamnat väldigt ofta på det här året och som överraskad med väldigt roliga kvällar, kändes bara inte bra. Alternativt att vi var alldeles för nyktra för att ens börja passa in.

Sedan var det bara att dra till ett ställe där vi visste att det aldrig är tomt, där man alltid kan dansa, och där man alltid kan hitta någon man redan känner. Och ja, det gjorde vi ju som sagt.

Äntligen P

Igår träffade jag på "en av mina unga". Vi hade inte setts mer än en eller två gånger efter senaste hånglandet för ett halvt år sedan. Jag vet att han haft andra och det har inte känts särskilt jobbigt - jag har ju också haft annat att tänka på.

Ändå så har jag varit lite besviken på att inte ha fått träffa honom.

En gemensam kompis har ett antal gånger sagt: "P ska med ikväll, ska inte du också komma?". Denna kompis njuter av att reta mig om P. Det har han gjort sedan första gången. "Ska jag ringa P?" "Saknar du P?" "P slutar jobba snart, vill du att han kommer hit efteråt?" Så klart har mitt svar alltid varit i stil med "ring på du om du vill ha honom här". Eller "ooh ja, jag saknar honom såå mycket, jag klarar inte av att vara utom honom. Kan du inte snälla snälla snälla be honom att komma hit?" för att vara lite skämtsam. Samtidigt som jag nog ändå hoppats på att han faktiskt skulle komma.

Men varför? Varför dras jag till P? Det är precis som med C, den andra unga: P är också bara någon man kan ha roligt med. Det kommer aldrig kunna bli något mer - vi är alldeles för olika. Han ser mig säkert inte som någon drömkvinna. Jag gillar egentligen inte hans attityd. Samtidigt som det nog ändå är precis det som är en av grejerna som lockar. Han har självförtroende. Och det är sexigt. Och så ser han väldigt bra ut.

Vad hände igår då? Inget! När han kom till stället där jag redan var kom han och kramade mig som hälsning, sedan blev det några grimaser från båda sidorna (vår grej lite granna..) och efter det fortsatte jag vara som jag gjort innan han kom. Han skulle minsann inte tro att hela världen snurrar runt honom. Tvärtom fick en annan gemensam killkompis rätt mycket av min uppmärksamhet. Dels för att denna kompis på något sätt var väldigt "på" och ville bara prata och prata med mig, och dels, ja, för att visa P att han inte betyder något.

Efter en relativt kort stund lämnade P sina kompisar, och mig, och gick.

Jag är redan nyfiken på nästa gång vi möts..

"Självklart menade jag allvar"

Ett sms från C. Ett löfte han gett för 2 månader sedan kom till tals igen. Vi får se vad som händer nu.. Om det överhuvudtaget händer någonting als.

Den perfekta mannen, igen.

Igår var jag på middag hos "Den perfekta killen" igen. Han som är jättetrevlig och gullig. Han som är rolig att vara med. Han som lagar otroligt god mat. Han som har en fin lägenhet och en snygg stil. Han som har ett bra jobb. Han som mina kompisar tycker om. Han som är han, som jag önskar att jag vore intresserad av. Men det är jag inte.

Den perfekta mannen

"Den perfekta mannen" som en kompis kallar en gemensam kompis till oss har precis ställt frågan: "Vill du gifta dig med mig"

Synd att jag inte alls är attraherad av honom.

Here we go again

Tomma ord. Han säger så mycket, men gör ingenting.

Tjejtjusare. En tjej i varje stad han besöker. Om inte fler.

Ingen gemensam framtid. Det har varit klart från början.

Men.

Redan ett kort sms får fjärilarna att börja flyga runt i magen.

Ett mail får mig att le hela dagen.

De blinkande ögon och bitandet av underläppen får mig att bli galen.

Luften är elektrisk när vi befinner oss i samma rum.

Hur gör han det egentligen??

Är du lesbisk?

Bara för att jag bland vissa människor inte visar mig ihop med killar jag haft någonting med har jag fått höra frågan i rubriken ett antal gånger.

Blir man direkt lesbisk av att vara singel?

Eller utstrålar jag bara helt enkelt några lesbiska vibbar? I så fall är det i och för sig lite konstigt att min gifta kompis blir nästan varje vecka uppraggad av andra tjejer och själv har jag aldrig haft det problemet. :)

Internetdejting

2003 tror jag det var när jag registrerade mig på en dejtingsajt efter rekommendationer från två kompisar. Den ena hade precis börjat dejta en kille hon träffat på sajten och nu sju år senare är de gifta och har barn. Alltså funkade det väldigt bra för henne.

För min egen del blev det många kvällar framför datorn. Det var ju hur roligt som helst att chatta med folk som var nyfikna på dig. Innan det ens gick på chattnivån blev det några mail fram och tillbaka för att kolla att den andra personen är ens lite normal.

Att sedan ta steget och faktiskt träffa folk gjorde jag väldigt sällan. Där kom min dåtida blyghet i kombination med dåliga självförtroendet tydligt fram; jag kände mig helt enkelt rädd för att få höra "men du ser ju mycket sämre ut i verkligheten. Du är nog inget för mig." Eller något liknande.

Några få träffade jag dock på riktigt och även om jag inte kände något intresse längre fick jag nya kompisar. En av dessa nya vänskap utvecklades dock senare till det av mina förhållanden som varat längst.

Alltså har jag egentligen bara positiva erfarenheter av internetdejting. Men att börja med det igen tar på något sätt emot. För då blir det ju aktivt igen. Sökandet alltså.

Men helt ärligt? Min stora kärlek kommer nog inte och knackar på dörren. Att hitta något seriöst på krogen låter inte heller så sannorligt längre känner jag. Sportarrangemangen är fulla med killar och män, men där börjar på något sätt ändå inte prata med folk på så sätt. På jobbet är vi vara kvinnor. Är det ens möjligt att "råka" träffa någon?

För bra?

"Du är för smart. Jag måste ha en tjej som inte får mig att känna mig dummare än hon." sade killen som det började bli någonting med.

Jag pratade om detta med en kompis då och hon sade sig ha liknande erfarenheter. Killar är rädda för smarta tjejer.

Vad de också verkar vara rädda för är tjejer som hunnit göra saker i sina liv. Det behöver inte handla om att man hunnit skaffa sig barn, utan kan även handla om att man bott utomlands. Att man tagit beslutet att lämna det trygga hemma och flytta någon helt annanstans för ett annorlunda liv skrämmer många.

Varför? Varför skulle det vara dåligt att tjejen samlat på erfarenheter? Varför skulle det vara dåligt att tjejen kan använda hjärnan?

Kompisar som blir intresserade

Mina kompisgäng har alltid bestått av både tjejer och killar. Periodvis har jag nästan bara umgåtts med killar och tyckt att det har varit skönt att slippa alla de problem man kan ha när man umgås med tjejer. Killar är på något sätt så mycket mindre komplicerade.

Vad som däremot kan kännas lite komplicerad, är denna osäkerhet som ibland dyker upp när man inte längre kan vara 100 % säker på att ens killkompis bara har kompiskänslor. Ibland börjar det kännas att han kanske vill något mer.

Många av mina förhållanden har jag haft med killar som jag först varit kompis med. Alltså kan det ju leda till något positivt också.

Men jobbigt blir det när det handlar om killkompisar som man tycker om väldigt mycket, men bara på kompisnivån. Hur tar man avstånd utan att förlora vänskapen? Hur säger man artigt att man inte är attraherad av denne?

Upptagna killar

Förutom unga killar har de senaste åren även lite för många upptagna killar blivit en del av mitt liv. Jag vet inte vad det är men det verkar på något sätt att jag drar till mig killar som är sedan flera år tillbaka i ett förhållande.

Den sitsen är allt annat än bra. Man vet att man gör fel samtidigt som man redan hunnit bli så inblandat att man har svårt att dra sig ur.

Jag har aldrig träffat flickvännerna i fråga. Jag har alltså aldrig fått en personlig kontakt med dem. Detta tror jag är också en av anledningarna att det kunnat gå så långt. Så falsk skulle jag ändå inte kunna vara att jag låtsas som inget när jag vet att jag gör det möjligt för killen ifråga att bedra sin tjej.

Fast det är ju det. De killarna som det hunnit bli lite mer med (dagliga dejter, träffa kompisar, etc.) har ju aldrig känts som typiska killar som bedrar sina flickvänner. De har inte alls verkat som sådana svin som man normalt ser otrogna killar som. Samtidigt som jag inte ser mig själv som en sådana slampa som man normalt tycker att tjejerna som gör så är.

Den ena upptagna killen som jag dejtat gjorde slut med sin flickvän. Inte pga mig men det hjälpte nog honom på vägen att han "hade" mig. Tills han sedan kom på att han behöver tid för sig själv; att han inte vill direkt påbörja ett nytt förhållande.

Den andra upptagna killen som jag dejtat gjorde jag slut med, så gott som man kan göra slut med någon som man aldrig officiellt var tillsammans med, eftersom han inte kunde bestämma sig för vad han vill.

Kan inte jag bara träffa någon som tycker att jag är så underbar som de andra påstått att jag är, som jag också tycker är intressant, men som även är ledig??

Unga killar

Alla mina första pojkvänner var äldre än jag. Det kunde handla om ett, två, tre eller fyra år, men de var alltid äldre. En av mina ex's hade redan varit gift och från detta äktenskap hade han två barn. Det var aldrig något problem för mig, tvärtom började jag redan ställa mig in på att bli en styvmamma för två flickor.

På något konstigt sätt har jag nu på sistone dock mer dragits för killar som är betydligt yngre än jag! 23, 25, eller något i den stilen. Visst, det handlar inte om tio års skillnad eller så, men ändå tillräckligt stor skillnad för att jag börjat få höra om saken.

Vad har då dessa unga killar, som gör att jag bli intresserad av dem? Ok, de ser bra ut. Väldigt bra t.o.m. skulle jag vilja påstå. Det kanske bara gör bra för ens självförtroende när en sådan snygging gör närmanden.

Samtidigt har jag ju vetat från början med de två senaste att det aldrig skulle bli något seriöst med dem. Men lite närhet lite då och då har inte varit helt fel..

Vad vill jag då?

Är jag en lycklig singel? Ja.
Vill jag förebli singel? Nej.

Jag läste precis en annan singelbloggare och hon skrev om hur många tror att de blir lyckliga så snart de får mannen / jobbet / pengar etc. Hon menade vidare att många inte inser, att man bara vet vad man har, men aldrig vad man får. För så är det ju. Även med det nya jobbet eller med den nya mannen i ditt liv, eller med massor av pengar vet du aldrig om det gör dig lyckligare.

Jag är lycklig i mitt liv. Jag är, mer eller mindre, frisk, har massor av härliga kompisar varav några enstaka även väldigt nära sådana, jag har ett jobb som ger mig pengar, jag har en lägenhet och allt det nödvändiga och lite till i den. Jag har även chansen att resa runt lite då och då, och det är rätt ofta jag går och tittar på sport live eller gör annat på fritiden.

Men att jag känner mig rätt nöjd med mitt liv just nu betyder ju ändå inte att det inte skulle hända att jag ibland känner mig ensam och skulle vilja ha någon där för mig. Att ha närheten som man har i ett förhållandet saknar jag så klart lite då och då. Det känns inte heller alltid så roligt att vara den enda singeln bland de viktigaste vännerna och på något sätt då känna sig utanför, även om ingen annan i sällskapet tänker så.

Alltså vill jag ju självklart hitta någon. Jag vill också ha en man i mitt liv. En man och senare även barn. Att gifta mig är inget jag någonsin känt att jag måste göra, men är ju inte heller emot äktenskap eller så.

Skillnaden till många andra singlar är att jag inte orkar leta. Hittar jag någon, alternativt hittar någon mig, så är det ju härligt, men jag orkar inte med att känna mig tvingad att aktivt leta efter någon. Men det handlar väl om det där med att vara nöjd med det jag har just nu. Vi får se hur länge det fortsätter så.

Samboskapet

Jag har inte alltid varit singel. Det längsta förhållandet jag haft varade nästan fyra år. Vi hann vara sambos i cirka ett år, prata om förlovning och barn, men som tur är, inser jag nu, gjorde vi slut och sambon flyttade ut.

Ex-sambon och jag är nuförtiden bra kompisar och han har varit till en stor hjälp flera gånger under senaste åren. Även med mina killproblem. Alltså har förhållandet ändå bara lämnat bra spår tror jag.

Dagsläget

Hur står det till just nu?

Ja, det krävs inga Einsteins för att förstå att jag inte har något förhållande just nu. Jag bor ensam, jag går och lägger mig ensam och jag vaknar ensam.

Senaste "förhållande" hade jag förra våren/sommaren. "Förhållande" inom citattecken pga att omständigheterna gjorde att det nog inte riktigt räknas som ett riktigt förhållande enligt min egen definition. Men mer om det i ett annat inlägg.

Det som hänt under hösten och vinter kan och vill jag inte kalla för förhållanden. Men helt oskyldigt har det inte heller varit. Men mer om det också i ett annat inlägg.

Min singelblogg

En blogg om att vara singel. Inget nytt i sig; sådana bloggar finns det säkert gott om. Men denna är MIN singelblogg. Välkommen! :)