Irriterad på K

Igår var jag ute med K och C (inte C:et från mina inlägg dock). K och jag hade ju redan spenderat flera timmar varandra på dagen och då kom det till tals att C och han ska ut och ta en par öl.

När jag kom till stan hade killarna hunnit dricka typ en halv öl, alltså nästan ingenting. Men ändå fick jag direkt känslan av att K var full. Efter att de druckit upp sina öl bytte vi ställe och gick till en coctailbar. Där började det. I stället för att vi skulle dela oss jämt runt det lilla borde vi hade så ställde K sig bredvid mig. Under tidens gång hamnade han ändå lite längre bort men så snart någon kille kom närmare mig, även om det bara handlade om någon som skulle gå förbi, så kom även K närmare.

Han blev fullare än C eller jag. På nästa stället var han redan full och jag hade ingen ork med honom. Jag ville dock inte hem för att sitta där ensam och dessutom så tyckte jag att det annars var trevligt att vara ute och i deras sällskap så jag stannade, men blev kyligare mot K.

Vid något tillfälle började han prata med en man vid bardisken och kort därefter såg jag hur de båda stod vänta åt mitt håll och prata om mig. När jag sedan frågade om det sade han ingenting, men kommentarerna mannen sade bekräftade ändå det att det handlat om mig. Alltså blev jag ännu mer irriterad. Har han/de något att säga så säg det då?

Sedan satte sig K bredvid mig igen och började säga att han är så ledsen att jag måste vara där med två killar. Varpå jag svarade att det ju inte alls är något problem, tvärtom så är det ju det normala för mig sedan flera år tillbaka. Jag trivs helt enkelt bättre med killkompisar än tjejkompisar. Men han tror mig inte eller lyssnar inte utan tycker så otroligt synd om mig. Och jag säger att det är ok, jag trivs bra, annars skulle jag ju inte vara där. Samtidigt tänkte jag dock att om han inte slutar med tjatandet så går jag, för då trivs jag inte längre.

Sedan skulle vi fortsätta till nästa ställe igen och under den korta promenaden dit så gjorde K något dumt och började då direkt be om ursäkt för det och säga hur pinsammt det var. Både C och jag sade att det är ok, så illa var det ändå inte. "Jo. Och du skulle aldrig göra något sådant. Du gör aldrig något fel." Hade det varit ett skämt eller ironi så hade det kunnat vara roligt. Men K menade detta på allvar.

På sista stället för kvällen/natten så fortsatte ju Ks fylla och varje gång han kom närmare så tog jag avstånd. Och varje gång han gav sin dricka till mig så tackade jag nej. Men han kunde inte ta nej:et utan tjatade och till slut blev jag bara riktigt irriterad och svarade riktigt irriterad: "Nej, det vill jag inte, lyssna nu!!!".

Jag stannade en stund ändå, men kände att det bara gör mig mer irriterad om jag blir kvar, för inte var det bara det med drickandet, utan han började åter igen med skyddandet från alla de killarna/männen som befann sig i närheten av mig.

Alltså sade jag hejdå och kramade de båda, och i stället för att krama mig tillbaka som han normalt alltid gör så fick jag en blöd puss på kinden. Då gick jag bara.

Han måste fatta att jag inte är intresserad. Och han måste fatta att jag inte blir det bara för att han blir full. Och jag vet inte vad. Jag tycker bara att det är riktigt jobbigt. Jobbigt och synd, för egentligen gillar jag ju honom och skulle gärna umgås mer med honom som kompis, men eftersom jag oftare och oftare får känslan av att hans känslor inte bara är vänskapliga så blir det jobbigt.

Spöket J

Jag hade egentligen tänkt att denna helg skulle bli lättare, men det verkar ändå inte vara så.

Igår var det utekväll med kollegor som gällde. Den första delen av kvällen då vi var och åt tillsammans var trevlig och det var inte många dankar som tillägnades åt J. Men så snart vi kommit in till stan var det på något sätt bara J som spökade i huvudet på mig. "Här tog han ut pengar den gången." "Där satt vi och drank drinkar den gången." "Där är hans favvoställe. Undra om han är där nu? Eller kanske kommer alldeles strax??" "Oj, är det där J?? Nej, bara någon som ser lik ut. Men är det han som står där??"
Och så kändes det jobbigt att gå ensam hem från stan. Normalt, eller förut, hade jag ju antigen tagit taxi till honom eller vetat att han kommer hem till mig efter att ha varit och festat med sina kompisar.

Och även idag var det på något sätt jobbigt att vara med K på stan och på Ikea. Jag vet inte varför men allt påminde mig på något sätt om J.

Barn och äktenskap

Min kollega överraskade mig total idag först genom att fråga: "vill du gifta dig någon dag i framtiden?" och sedan genom att berätta om att hon kvällen innan bråkat med sin kille och fått höra att han inte vill gifta sig och få barn. De två är tillsammans sedan några år tillbaka och han har aldrig förut sagt något åt det hållet, utan hon hela tiden trott att han är en sådan som gärna har en familj och hus och allt som hör till.

Jag rådde henne att vänta ett par dagar och lugna ner sig och sedan ta och diskutera saken med honom en gång till.

Men om det nu skulle gå så långt att hon måste bestämma sig: killen man älskar eller önskan om att ha en egen familj i framtiden? Hur tar man ett sådant beslut var det hon frågade mig. Och inte hade jag något bra svar på det, inte..

C Sr försöker hjälpa

Även den gemensamma kompisen (också nämnt som DGS) C Sr har varit överraskande gullig på sistone. Jag berättade i söndags för honom att det lär bli sista dagen för J och mig. Dagen frågade han hur det hade gått och så gav han tips om hur man slipper sitta och tycka synd om sig (han och hans tips, men ändå.. det är tanken som räknas). Ett par dagar därefter frågade han igen om det redan kändes bättre och igår ville han att jag skulle följa med ut.

Nu var jag ju ändå ute med H och en annan kompis, och även om C Sr och jag messade ett par gånger så blev det inte så att vi träffades.

Idag skriver han lite ursäktande att det tog så lång tid innan de kom till stan, för att de varit på en födelsedagsfest. Sedan skrev han att kvällen varit väldigt trevlig och att han skulle haft mig sig en kollega som skulle "fallit mig i smaken".. :D

Positivt eller negativt

Jag är så dum, inkonsekvent, konstig och .. ja, dum.

Även om jag förstår det själv också att det är bättre att ha lite avstånd till J nu ett tag, för att helt enkelt komma över honom och fortsätta med mitt liv utan honom. Även om jag förstår det, så blir jag lite småsur och -besviken på att han inte hör av sig. Han sade ju att han skulle göra det.....

Gulliga H

H är gullig. I tisdags var han ju här för att klippa mitt hår, och då förslog han att han skulle komma förbi på fredag, "för en halvtimme eller timme eller så."

Vid 20-tiden kom och han och hem gick han sedan ändå först efter kl 23. Och hela tiden pratade vi om allt möjligt. Allt ifrån onaturliga saker till problem i hans förhållande och till vilka dåliga sidor vi har, etc etc. Men riktiga diskussioner.

Ikväll hade jag gärna gått och gjort något på stan efter jobbet men på något sätt fanns det typ ingen att fråga / ingen som skulle kunna komma. Alltså gick jag för en timme sedan och duschade och bytte om till mjukiskläder. Och nu plötsligt för ca 10-15 min sedan så ringde min mobil och H frågade vad jag gör ikväll. Om jag vill följa med till en kompis. Eller om jag vill komma till stan senare och träffa upp honom och en annan gemensam kompis. Om jag helt enkelt har lust att göra något.

Jag blev så rörd att jag skulle kunna gråta. Jag vet inte om jag verkligen rör mig från soffan längre än till sängen, men även det att någon bryr sig och vill att jag inte ska må dåligt känns så otroligt skönt..

Kompisen H

Kompisen H var här i tisdags. Han kom cirka 5 minuter efter att J gått och såg ju direkt på mig att det var något som hänt. Det krävdes en "hur är det med dig?"-fråga och jag började gråta.

H är en kompis jag haft i cirka två år nu. Under första halvåret träffades vi egentligen bara genom gemensamma kompisar, men sedan under resten av första året började vi att träffas oftare och oftare. Det ledde till det, av vi började umgås bara vi två och vid något tillfälle höll vi på att bli ett par också. Det tog dock, som tur är, slut väldigt snart för att vi båda insåg att det aldrig skulle funka. Så mycket som jag gillar honom så skulle jag kunna döda honom ibland för att han är så jobbig. Och så irriterar han sig på vissa av mina sidor också så klart.

Men det som är så skönt med H, är att man kan prata med honom. Och han får en att känna att han verkligen lyssnar och försöker hjälpa en.

Nu under det här andra året har vi träffats ganska mycket mindre, till en stor del pga hans flickvän. Han hade alltid rätt lite tid och nu går ju mycket av den lilla fritiden han har åt flickvännen. Och det är helt okej.

Eftersom det var så snart efter att J och jag gjort slut så kände jag inte för att börja analysera det särskilt mycket, utan gav bara de nödvändigaste förklaringarna till gråtattacken. Och smidigt så började vi prata om hans relation till flickvännen i stället.

Även om det nu mest handlade om problemen de har (många inte helt annorlunda från Js och mina) så var det skönt på något sätt. Skönt att ha en diskussion med någon, skönt att ha en diskussion med H igen och skönt att han fortfarande anförtror mig saker. Det kommer aldrig att bli "vi" med honom, det är jag 100% säker på, men det är skönt att ha honom i mitt liv, även om det bara är sällan vi ses.

J på kort kort besök

Så, nu har jag min extranyckel igen. J var och lämnade tillbaka nyckeln, frågade om jag är sjuk, om jag inhandlat näsdukar för hela året (han såg den enorma förpackningen som jag köpte igår) och så sade han när han skulle gå: "jag hör av mig!"

Suck.

Skitdag

Det har varit en lång dag. Gick och lade mig relativt snabbt efter att J åkt härifrån. Ville inte göra kvällen längre eftersom jag visste att jag bara skulle må skit. Det tog en bra stund att somna, men när jag väl gjort det så sov jag gott. Tills jag klockan 4 vaknade och kunde inte somna om. Det var jobbigt!! Satte t.o.m. datorn på vid något tillfälle och överraskningen var inte ens nära så stor som besvikelsen när jag konstaterade att det inte finns någon online. Ingen att prata med.

Den här dagen började med gråt, vilket gjorde inte mina redan söndergråtna ögon bättre. Även på jobbet, dit jag klarade mig även om jag höll på att bli överkörd av en bil eftersom jag cyklade i mina egna tankar, blev det vid flera tillfällen omöjligt att hålla tårarna tillbaka. Som tur är såg ingen av mina kollegor det, direkt iaf. Kanske trodde de att jag håller på att bli förkyld..

Och självklart har jag min tidiga vecka den här veckan. Alltså är kvällen hemma ännu längre.

Som tur är var Ex-Sambon online från jobbet och fick låna sitt hörande öra. Eller läsande öga eftersom vi chattade. När han skulle hem därifrån lovade han att ringa senare.

Det gjorde han nyss. Han är och grillar med två gemensamma kompisar. Först hade han högtalartelefonen på, men som tur är tyckte även kompisarna att det inte var någon bra idé för att man knappt hörde något. När Ex-Sambon sedan sade att han kommer att ringa mig igen när de grillat klart och frågade när jag skulle gå och lägga mig, brast det igen. "Jag... försöker... stanna vaken.. lite längre.. vill inte ligga vaken igen mitt i natten......."

Annars försöker jag fylla min lediga tid med något roligt, men det är svårt då "bästa kompisen" fortfarande är bortrest och förutom henne har jag ingen lust att besvära mig till. Förhoppningsvis har jag hunnit lugna ner mig lite tills på torsdag, då jag ska träffa K.

Så, nu har jag officiellt gjort denna blogg till den desperata och patetiska singelbloggen, men det har jag väl rätt till, min blogg som den här är.

SUCK.

Inkonsekventa jag..

Inför gårkvällen hade jag tagit ett beslut: om han inte börjar prata så kommer jag att göra slut. Jag orkade inte med att ha en pojkvän som aldrig sade vad han tänkte och kände. Att det var mindre och mindre tid tillgänglig för oss pga hans jobb var ett mindre problem, men att inte kunna prata med varandra var oöverkomligt.

Efter alla dessa månader hade jag alltså beredd att ge upp. Jag ville göra slut.

Men sedan började han prata. Han pratade och pratade och pratade, och plötsligt var det han som tyckte att vi skulle göra slut.

Och jag? Jag blev så överraskad och samtidigt så besviken. Nu när vi väl kommit på den nivån att vi verkligen pratade med varandra om allt så ville jag ju inte längre göra slut......

Slut

Så, nu har vi träffats och pratat och kommit från båda sidor fram till att vi inte försöker vidare. Det är slut.

Ex med nya

Gårkvällen tillbringade jag med Ex:et E, hans flickvän och fyra andra gemensamma kompisar (två par). I början var det igen lite konstigt, fast inte så mycket med E utan med flickvännen. Men ju längre kvällen gick desto normalare kändes det hela.

Och vad jag kom fram till är att jag är uppriktigt glad för deras skull. Och jag tror att de har en bra framtid tillsammans. Vilket i sin tur gör mig glad.

Däremot så kom jag även fram till att det känns extrajobbigt att märka att ens ex är lycklig i sitt förhållande, när man själv känner sig allt annat än lycklig i sitt. Och att vara den enda där som var "ensam" kändes ju periodvis också lite mindre roligt.

Alltså, vad jag ville säga med detta inlägg, vet jag inte riktigt. Antagligen att jag känner mig stolt över att kunna vara glad för Es och As skull. Och att jag också vill känna mig lycklig och trygg.

Do you need some time on your own

When I look into your eyes I can see a love restrained
but darling when I hold you don't you know I feel the same
nothing lasts forever and we both know hearts can change
and it's hard to hold a candle in the cold November rain

We've been through this such a long long time just trying to kill the pain
lovers always come and lovers always go and no one's really sure
of letting go today walking away
we could take the time to lay it on the line I could rest my head
just knowing that you were mine all mine

So if you wanna love me then darling don't refrain
or I'll just end up walking in the cold November rain

Do you need some time on your own
do you need some time all alone
everybody needs some time on their own
don't you know you need some time all alone

I know it's hard to keep an open heart
when even friends seem out to harm you
but if you could heal a broken heart
would't time be out to charm you oh

Sometimes I need some time on my own
sometimes I need some time all alone
everybody needs some time on their own
don't you know you need some time all alone

And when your fears subside and shadows still remain oh yea
I know that you can love me when there's no one left to blame
so never mind the darkness we still can find a way
nothing lasts forever even cold November rain

You're not the only one you're not the only one

Don't you think that you need somebody
don't you think that you need someone
everybody needs somebody
you're not the only one you're not the only one

Don't you think that you need somebody
don't you think that you need someone
everybody needs somebody
you're not the only one you're not the only one

Don't you think that you need somebody
don't you think that you need someone
everybody needs somebody
you're not the only one you're not the only one

Don't you think that you need somebody
don't you think that you need someone
everybody needs somebody

. . .

Ikväll är jag sur igen. Riktigt sur.

Men även ledsen och hopplös...

De andra killarna

Ach ja, har glömt att skriva här att C hörde av sig ett tag sedan och ville komma på besök "snart". Och så ska P visst flytta till USA. Och så fick ju K träffa J för cirka en månad sedan. För en vecka sedan träffade jag honom igen och självklart ställde han en massa frågor om J. Det var ju "kvällen innan", alltså en tidpunkt då jag funderade på att sätta en punkt för J och mig. Det berättade jag för K om, och jag tror verkligen att han blev lite glad över den nyheten. När jag sedan i lördags, då jag åter träffade K, berättade att vi fortfarande är ihop och att saker och ting blivit lite bättre, såg han besviken ut. Visst, han kanske också tycker att vi inte passar ihop, J och jag, men jag tror ändå att det ligger något mer bakom där.

Lukt

Åh nej! Nu gick jag och tvättade lakanen osv! Jag som precis häromdagen insåg hur mycket Js täcke luktar honom!

Hur ska jag lyckas övertala honom att vi ska sova i min lägenhet i stället??

Pojkvännen J

Det är fler och fler som får höra om "pojkvännen J". Nu är det inte bara några få kollegor som vet om honom, utan det har råkat bli så att halva huset fått höra om honom... varför är jag inte så överraskad..? ;)

Vissa är dock lite långsamma.. kollegan J som jag jobbar mest med, och som redan träffat J och sett oss tillsammans, pussas och kramas, frågade idag när jag sade något om J: "är ni tillsammans?" Jag kan inte låta bli att gilla henne! :D

Middag

"Kan jag få låna din ugn någon dag och laga pommes och hamburgare?"
"Ja klar."

Igår var det dags att laga mat åt J, hos honom. Men på något sätt slutade det ändå med att det var han som lagade maten och jag satt i soffan! :D Men gott blev det.

Nästa plan vad gäller gemensamma middagar är Vapiano. Vi får se när det blir av!

Uppdatering

Jag tog och andades djupt in. J stod bakom dörren.

Efter att ha läst Lisens kommentar i inlägget innan tog jag och tänkte tillbaka. När var det saker hade börjat bli sämre? Jo, då när jag började förvänta mig för mycket för snabbt. Visst hade vi några veckor då vi kunde träffas varje kväll efter jobbet och då helgerna var till för att tillbringas genom att bara ta det lugnt.

Men det är klart att det inte alltid går. Jag borde ju känna det från mig. Efter vissa dagar på jobbet i våras ville jag bara hem och till sängs. Att träffa någon, även om det handlade om en riktigt god vän, kändes omöjligt jobbigt och ansträngande, och det hade ju inte något att göra med personen i fråga, utan bara med det att jag var helt slut efter jobbet och på så dålig humör att jag inte ville smitta någon annan med det.

Alltså borde jag då ha förstüelse med att J, som verkligen har stress på jobbet nu (nya riktigt stora projekt ska påbörjas och han är den enda person, förutom hans direkta chef, som står ansvarig för dessa). Hans dagar bli lätt 12 timmar långa och därtill kommer resorna till arbetet, samt allt vad har med hushüllet att göra: handla, tvätta, diska, städa.

Men tillbaka till torsdagskvällen. Där stod han bakom dörren och såg utsliten ut. Inte nog med jobbstressen så hade jag ju dagarna innan inte gjort saker och ting bättre utan tvärtom gett även stress på den lilla fritiden han haft. I det ögonblicket tog jag beslutet att sluta vara självisk och kräva något, utan bara ha en trevlig kväll. Blir det inte något av det så gör det inte det, men jag har försökt.

Och vi hade det trevligt. Han kunde inte stanna länge, men vi hann prata en hel del under tiden vi åt. Nu förstår jag vad det är som händer på jobbet, och har även blivit förvarnat över tjänstresor som lär bli flera under kommande året.

Efter en kort men trevlig kväll var det återigen skönt att få göra planer för nästa kväll. Och trevligt och roligt hade vi! Det var åter igen en skön och avslappnad kväll med mycket skratt.

Före torsdagen hade jag också tänkt att J nog inte ens är kär i mig, men de blickarna jag fick ett antal gånger under kvällen talade nog ändå om något annat.

Visst, det är inte så att alla problemen försvunnit, men för tillfället känner jag mig ändå lycklig. Han försöker, jag försöker, VI försöker. Och det ger direkt resultat. :)

Problemen med J

Det är väl inte helt normalt att man inte hör av sig på två dagar? Inga svar på sms, inga egna samtal, inga mail, ingenting. Eller jo, "ingenting" kan jag inte säga eftersom jag fick en "Gilla" på min statusuppdatering på Facebook.

Inte heller tycker jag att det är helt normalt att man väldigt sällan säger något och ännu mer sällan ställer frågor om en? Att prata om jobb och visa vad man håller på med och så, det händer ofta, och om tv-serier kan man också prata. Men allt annat blir på något sätt mindre viktiga.

Sedan saken med pengarna. När jag kom tillbaka från resan möttes jag av överraskningen om att han har ekonomiska problem. Jag hade hela tiden fått intrycket att han förtjänar bra och även om han nu slöser bort en hel del pengar på "onödigheter" så förklarar det inte att man måste ta lån på 35 000 kr från banken. Och att man sedan inte berättar mer, vart pengarna ska gå och så... det låter som spelskulder eller liknande, men eftersom jag inte får svar så säker är jag inte.

Och så har vi sexet. Det har blivit oftare och oftare att det viktiga är att det blir ett bra resultat för honom och sedan är det oviktigt vad jag fått av det.

Det är nu fyra saker som snurrar runt i mitt huvudet redan ett tag tillbaka. Fyra saker som egentligen är anledningar tillräckligt att bara ge upp.

Samtidigt så såg han uppriktigt chockad ut när jag mötte honom med "anklagelserna" första gången, när jag bara låg i sängen och grät. Precis som han såg uppriktigt ledsen ut när jag åter igen klagade på det bristande intresse för vad JAG kanske skulle vilja. Ledsen och skamlig ut.

Och så verkar det vara riktigt stressig period på jobbet för honom. Dagar med 9-19, 9-20 har blivit vardag för honom. "Allt går åt helvete" säger han.

Klar tycker jag synd om honom. Och klar vill jag ha honom kvar. Egentligen. Men samtidigt. Hur stressigt man än har har man väl tid att skicka ett litet sms och säga att man tyvärr är helt upptagen med jobbet, att man hör av sig imorgon istället? Och det med att inte kunna prata om saker och ting är riktigt illa..

Imorgon kommer han förbi efter jobbet. Jag tror att det blir att byta tillbaka nycklarna... :'(

Snart singel igen..?

Jag tror inte att det kommer att ta länge till innan bloggens namn är korrekt igen. Andra kvällen i rad ligger jag i sängen och gråter mig till sömns. Att jag redan två gånger sagt till J att jag är missnöjd med hur saker och ting är, men att han ändå inte gör något åt saken, annat än att säga att han är ledsen, vilket jag iofs tror på att han är, gör att jag känner mig så ledsen. Ledsen, besviken, arg och.. ja, ledsen..

Och det är väl inte så man ska känna?