J.. J,, J,,

"Min flickvän". Det är så jag blir refererad till, oftare och oftare. Det är ju bra det. Samtidigt som jag åter igen tvivlat på allt.

I lördagsmorgon hade jag någon typ av ångestattack. Inte bara beroende på J, utan det finns två andra saker i mitt liv, som gör att jag inte riktigt mår bra. Men osäkerheten om J och om vi verkligen passar tillsammans blev så överväldigande att jag började gråta. J var egentligen på väg någonstans som han sett fram emot länge nu, men när han insåg att jag ligger och gråter så kom han tillbaka och lade sig bredvid mig. Jag försökte med "nej men snälla gå, du hinner snart inte" så sade han att inte kan bara gå när hans flickvänner ligger och gråter. Alltså blev han kvar en bra stund och försökte ta reda på vad som var fel på mig. När han väl insåg att han var en del av förklaringen så tappade han ju lusten helt, och ville inte längre åka alls. Jag typ tvingade honom ut ur lägenheten men ca 10 minuter senare ringde det på dörren och när jag inte gick och öppnade (det ringer ofta, kan handla om post eller barn som leker osv) så kom han in med sina nycklar.

Alltså egentligen ett stort plus för honom och ett tecken för mig på att han menar allvar.

Samtidigt det som sedan hänt efter att han väl åkte hem senare på eftermiddagen har gjort mig förvirrad igen. Det är precis som det var före pratstunden, om inte lite värre. Han har stress på jobbet, men det bara handlar om det, eller om jag med mitt beteende skrämde bort honom lite.. tja, det får jag väl vänta och se.. suck igen.