Irriterad på K

Igår var jag ute med K och C (inte C:et från mina inlägg dock). K och jag hade ju redan spenderat flera timmar varandra på dagen och då kom det till tals att C och han ska ut och ta en par öl.

När jag kom till stan hade killarna hunnit dricka typ en halv öl, alltså nästan ingenting. Men ändå fick jag direkt känslan av att K var full. Efter att de druckit upp sina öl bytte vi ställe och gick till en coctailbar. Där började det. I stället för att vi skulle dela oss jämt runt det lilla borde vi hade så ställde K sig bredvid mig. Under tidens gång hamnade han ändå lite längre bort men så snart någon kille kom närmare mig, även om det bara handlade om någon som skulle gå förbi, så kom även K närmare.

Han blev fullare än C eller jag. På nästa stället var han redan full och jag hade ingen ork med honom. Jag ville dock inte hem för att sitta där ensam och dessutom så tyckte jag att det annars var trevligt att vara ute och i deras sällskap så jag stannade, men blev kyligare mot K.

Vid något tillfälle började han prata med en man vid bardisken och kort därefter såg jag hur de båda stod vänta åt mitt håll och prata om mig. När jag sedan frågade om det sade han ingenting, men kommentarerna mannen sade bekräftade ändå det att det handlat om mig. Alltså blev jag ännu mer irriterad. Har han/de något att säga så säg det då?

Sedan satte sig K bredvid mig igen och började säga att han är så ledsen att jag måste vara där med två killar. Varpå jag svarade att det ju inte alls är något problem, tvärtom så är det ju det normala för mig sedan flera år tillbaka. Jag trivs helt enkelt bättre med killkompisar än tjejkompisar. Men han tror mig inte eller lyssnar inte utan tycker så otroligt synd om mig. Och jag säger att det är ok, jag trivs bra, annars skulle jag ju inte vara där. Samtidigt tänkte jag dock att om han inte slutar med tjatandet så går jag, för då trivs jag inte längre.

Sedan skulle vi fortsätta till nästa ställe igen och under den korta promenaden dit så gjorde K något dumt och började då direkt be om ursäkt för det och säga hur pinsammt det var. Både C och jag sade att det är ok, så illa var det ändå inte. "Jo. Och du skulle aldrig göra något sådant. Du gör aldrig något fel." Hade det varit ett skämt eller ironi så hade det kunnat vara roligt. Men K menade detta på allvar.

På sista stället för kvällen/natten så fortsatte ju Ks fylla och varje gång han kom närmare så tog jag avstånd. Och varje gång han gav sin dricka till mig så tackade jag nej. Men han kunde inte ta nej:et utan tjatade och till slut blev jag bara riktigt irriterad och svarade riktigt irriterad: "Nej, det vill jag inte, lyssna nu!!!".

Jag stannade en stund ändå, men kände att det bara gör mig mer irriterad om jag blir kvar, för inte var det bara det med drickandet, utan han började åter igen med skyddandet från alla de killarna/männen som befann sig i närheten av mig.

Alltså sade jag hejdå och kramade de båda, och i stället för att krama mig tillbaka som han normalt alltid gör så fick jag en blöd puss på kinden. Då gick jag bara.

Han måste fatta att jag inte är intresserad. Och han måste fatta att jag inte blir det bara för att han blir full. Och jag vet inte vad. Jag tycker bara att det är riktigt jobbigt. Jobbigt och synd, för egentligen gillar jag ju honom och skulle gärna umgås mer med honom som kompis, men eftersom jag oftare och oftare får känslan av att hans känslor inte bara är vänskapliga så blir det jobbigt.