Bröllopet i september

Har läst några gamla inlägg här nu och som uppdatering:
det är E och jag som fick rollerna! :)

The end

Så, nu stämmer bloggens namn igen. Det är en singel som skriver.

Jag har ju känt på mig länge nu, men inte vågat ta steget. Jag har inte vetat om det handlar om att jag inte vågar släppa in någon i mitt liv, eller om att jag är på dålig humör och tar det på honom, eller om det bara är så att vi inte passar in tillsammans som par. Nu har dock kommit fram till att det måste handla om det sista.

Visst har jag fortfarande problem med att släppa in folk - jag pratar ogärna om personliga saker som känslor etc med andra. Har på något sätt aldrig lärt mig dig och har svårt att lita på andra. Visst har L varit där för mig och lyssnat och fått mig att öppna mig, men samtidigt har jag de senaste månaderna känt att det inte längre är det här med "jag är här för dig och lyssnar gärna om du vill berätta", utan "jag är här för att lyssna och du ska berätta".

Visst har jag varit på dålig humör på sistone, mått dåligt och tagit det på honom. Men sedan andra saker förändras i mitt liv har jag mått så mycket bättre, förutom när det handlade om honom. Så snart hans namn dykt upp på mobilen, telefonen, datorn har min humör gjort en omvändning och jag blivit irriterad. Så ska det inte vara. Jag vill inte vara irriterad och jag vill inte att han måste ta min irritation.

Jag gillar honom fortfarande. Jag tycker att han kan vara en härlig person, som är omtänksam, social, snäll och flera andra saker. Men tyvärr så har de senaste månaderna präglats av svartsjuka, osäkerhet, kontrollerande, etc etc, och det klarar jag inte av. Sådant förhållande vill jag inte ha. Jag mår så illa av det och han mår ju inte direkt bättre..

Vad som gjort mig riktigt arg är att han börjat kontakta min bästa kompis här när han och jag bråkats eller haft problem. Det tycker inte hon om, för att hon känner att hon hamnar emellan. Vilket jag förstår och vilket jag förklarade för honom för månader sedan. "Du måste sluta med det. NU!". Det höll inte länge. Jag var riktigt sur på honom och sedan dess har det nog bara blivit värre mellan oss. Och igår när jag hörde att han åter igen ringt till henne så var det nog. Om han inte kan lyssna på mig så kommer det aldrig att funka. Det är inte hon som ska eller kan lösa våra problem. Det är inte med henne han ska prata utan med mig. Och pratar jag inte med honom så finns det skäl för det, och det måste han också kunna respektera.

Sedan har det redan ett tag varit så att jag inte kunnat njuta av hans närhet. Det hade säkert med bråkandet att göra, men kramar, pussar, kyssar, sex.. allt blev mindre och mindre viktigt för mig och var ibland t.o.m. motbjudande. Så ska det inte vara. Kompisen min gjorde mig uppmärksam om detta efter Cs senaste besök. Hon menade att han och jag var "närmare" varandra, även om inget hände, än L och jag någonsin varit. Och det stämmer. Igår sade hon också att även om J och jag var så olika som vi var, så var vi alltid "harmoniska" tillsammans. Vad man inte riktigt kan säga om L och mig.

Det är riktigt synd egentligen. Jag trodde ju i början att han skulle vara "den med stort h".. Men det är på något sätt så att så mycket av de positiva sakerna jag gillade hos honom gått förlorade när osäkerheten började bli starkare och starkare. Vi bara drog ner varandra... :(

Singel igen. Suck.

Lördag

Lördag ska bli intressant. Redan på fredag kommer C på besök, och tillsammans med honom ska jag träffa T som är tjejen som C hånglat med (ingen erkänt något, men som jag känner C, och som T uttryckt vissa saker så är jag mig 99% säker på det)*, vars nuvarande pojkvän är så svartsjuk att hon vill att jag ska ringa henne och inte C, och hon som var lite svartsjuk på mig när jag var ihop med J **.

* T och C har lärt känna varandra för att hon är f.d. bästa kompisen till tjejen som en av Cs bästa kompisar här är ihop med.

** T och J känner varandra för att Js bästa kompis är kompis med Ts kompis pojkvän.

Världen är så liten här!! :D :D :D

För mycket är för mycket

Citat efter senaste bråket:
- Jag skulle ta mitt liv för din skull!

Inte direkt det man vill höra...

Svartsjuka

Pojkvännen, som å ena sida står där för mig och hjälper mig att komma ur ångesten, är den som å andra sidan orsakar ångest hos mig. Det har visat sig att han har lite svartsjuka egenskaper.. i nyktert tillstånd är det ok, man kan prata med honom och få honom att förstå att allt är lugnt, men så snart han blir full så är det kört. Jag hatar det.

L, L, L

Och åter igen har det hunnit gå lite tid.

Ls besök här hos mig varade totalt 3 veckor (minus de 2½ dagarna hos sin pappa) och varade t.o.m. än dag längre eftersom jag bad honom att stanna tills dagen efter i stället. Vilket han ju självklart gjorde, så snäll som han är.

Alltså var det vara ca 3 dygn emellan slutet på hans besök här och början på mitt besök hos honom. Alltså intensivt var ordet.

Jag har inte gjort det lätt för honom. Men han är kvar och överraskar mig hela tiden med sitt tålamod och vilja av att vara där för mig. Gulligare än gulligast.

Det som gör mig liiite osäker är att det lite då och då händer, att jag får känslan av att han är lite för mycket fokuserad på mig. Att är onormalt hur mycket tid han ger mig och att han inte har något emot det att inte träffa sina egna kompisar etc. Nu är det lite svårt att säga om det verkligen är så, eller om det bara verkat så de senaste veckorna, men det får jag tänka lite extra på. För ett förhållande, där den ena är helt fokuserad på den andra klarar jag inte av. Båda måste ändå ha sina egna liv också. Jätteviktigt.

Men men.. det är så skönt att ha någon med lika intressen, någon som kommer jättebra överens med mina vänner och i synnerhet någon som verkligen verkar vilja hjälpa mig att komma framåt i livet..

Uppdatering igen

Oj oj oj, det har hunnit gå tid här emellan. Lite uppdatering igen.

Julen hos L och hans familj var jättemysig. Alla var jättetrevliga, maten var god, ex-flickvännen verkade inte hata mig och hans andra kompisar var roliga och vi festade fram tills kl 7 på morgonen.

Sedan var jag ju bortrest i 2 veckor, vilket var skönt på ett sätt men ansträngande på ett annat sätt. L kom och mötte upp mig på flygplatsen och har varit här hos mig ända sedan dess.

Rätt praktiskt att ha en "husman" som går och handlar åt en, lagar mat åt en och frågar oftare än ofta om han kan göra något för mig att må bättre. Supergulligt helt enkelt.

Men, eftersom de två semesterveckorna redan var så intensiva och jag aldrig fick chans att vara för mig själv, så har det varit rätt ansträngande att ha någon här i min lilla lägenhet hela tiden. Dessutom någon som är så otroligt fokuserad på mig. Och ja, självklart, sitter han ensam här under dagarna då jag är på jobbet, så vill han ju göra saker med mig när jag väl kommer hem. Då när jag allra helst skulle bara ha lite tid för mig själv och gå och lägga mig....

Alltså har jag varit en riktig bitch mot honom. Det har varit dagar då det varit riktigt illa.

I onsdags åkte han iväg till sin far som inte bor så långt härifrån. Ingen rolig känsla att bli lämnad ensam, men jag kan förstå det. Jag kan förstå att han behövde lite sällskap från normala människor som inte är sura och klagar hela tiden. Och så tror jag faktiskt att han till en stor del gjorde det för min skull, för jag dagen innan sagt att det är lite jobbigt att inte ha någon tid för mig själv.

Det tråkiga var bara att dagen han åkte var årsdagen för det jobbiga som hände förra året, något som L inte vet något om. Och jag tänkte inte att det skulle bli så illa, men läkarbesöket jag hade rev alla sår öppna. Som tur är fick jag sedan sällskap av en kompis, både för onsdagen och för igår.

Och idag kommer L tillbaka. Nu försöker jag påminna mig själv om att det är inte Ls fel att jag är som jag är. Han kan inte veta om jag inte berättar. Och han vill att jag ska berätta. Han frågar. Men det är inte så lätt...

Ja - nej - ja - nej

För några månader sedan berättade min kollegas pojkvän/sambo, efter 4 år, att han inte vill gifta sig och inte vill skaffa några barn.

För cirka en månad sedan gjorde han slut med henne.

I onsdags berättade hon dock att de igen är ihop.

Är det bara jag som inte har så bra känsla om det här...?

Uppdatering om L

L ger inte upp. Vilket jag börjar långsamt inse och vilket gör mig glad.

Han har inte haft det lätt. Jag har gjort det riktigt svårt för honom. Men han står kvar. Han kommer hit mycket oftare än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. Han ringer varje dag. Han är snäll och omtänksam. Varje dag.

Han ville komma i helgen igen (han åkte först för en vecka sedan) men jag bad att få vara själv. Vilket han förstod eftersom han visste hur slut jag är efter allt annat som hänt. Det kändes skönt att bli förstodd..

Och nästa vecka åker jag ju själv dit. Det ska bli att fira jul med L och hans mamma och mormor...... ;)

En fråga

Vad gör man med gossedjur som man fått av sina ex?