The end

Så, nu stämmer bloggens namn igen. Det är en singel som skriver.

Jag har ju känt på mig länge nu, men inte vågat ta steget. Jag har inte vetat om det handlar om att jag inte vågar släppa in någon i mitt liv, eller om att jag är på dålig humör och tar det på honom, eller om det bara är så att vi inte passar in tillsammans som par. Nu har dock kommit fram till att det måste handla om det sista.

Visst har jag fortfarande problem med att släppa in folk - jag pratar ogärna om personliga saker som känslor etc med andra. Har på något sätt aldrig lärt mig dig och har svårt att lita på andra. Visst har L varit där för mig och lyssnat och fått mig att öppna mig, men samtidigt har jag de senaste månaderna känt att det inte längre är det här med "jag är här för dig och lyssnar gärna om du vill berätta", utan "jag är här för att lyssna och du ska berätta".

Visst har jag varit på dålig humör på sistone, mått dåligt och tagit det på honom. Men sedan andra saker förändras i mitt liv har jag mått så mycket bättre, förutom när det handlade om honom. Så snart hans namn dykt upp på mobilen, telefonen, datorn har min humör gjort en omvändning och jag blivit irriterad. Så ska det inte vara. Jag vill inte vara irriterad och jag vill inte att han måste ta min irritation.

Jag gillar honom fortfarande. Jag tycker att han kan vara en härlig person, som är omtänksam, social, snäll och flera andra saker. Men tyvärr så har de senaste månaderna präglats av svartsjuka, osäkerhet, kontrollerande, etc etc, och det klarar jag inte av. Sådant förhållande vill jag inte ha. Jag mår så illa av det och han mår ju inte direkt bättre..

Vad som gjort mig riktigt arg är att han börjat kontakta min bästa kompis här när han och jag bråkats eller haft problem. Det tycker inte hon om, för att hon känner att hon hamnar emellan. Vilket jag förstår och vilket jag förklarade för honom för månader sedan. "Du måste sluta med det. NU!". Det höll inte länge. Jag var riktigt sur på honom och sedan dess har det nog bara blivit värre mellan oss. Och igår när jag hörde att han åter igen ringt till henne så var det nog. Om han inte kan lyssna på mig så kommer det aldrig att funka. Det är inte hon som ska eller kan lösa våra problem. Det är inte med henne han ska prata utan med mig. Och pratar jag inte med honom så finns det skäl för det, och det måste han också kunna respektera.

Sedan har det redan ett tag varit så att jag inte kunnat njuta av hans närhet. Det hade säkert med bråkandet att göra, men kramar, pussar, kyssar, sex.. allt blev mindre och mindre viktigt för mig och var ibland t.o.m. motbjudande. Så ska det inte vara. Kompisen min gjorde mig uppmärksam om detta efter Cs senaste besök. Hon menade att han och jag var "närmare" varandra, även om inget hände, än L och jag någonsin varit. Och det stämmer. Igår sade hon också att även om J och jag var så olika som vi var, så var vi alltid "harmoniska" tillsammans. Vad man inte riktigt kan säga om L och mig.

Det är riktigt synd egentligen. Jag trodde ju i början att han skulle vara "den med stort h".. Men det är på något sätt så att så mycket av de positiva sakerna jag gillade hos honom gått förlorade när osäkerheten började bli starkare och starkare. Vi bara drog ner varandra... :(

Singel igen. Suck.