Lördag

Lördag ska bli intressant. Redan på fredag kommer C på besök, och tillsammans med honom ska jag träffa T som är tjejen som C hånglat med (ingen erkänt något, men som jag känner C, och som T uttryckt vissa saker så är jag mig 99% säker på det)*, vars nuvarande pojkvän är så svartsjuk att hon vill att jag ska ringa henne och inte C, och hon som var lite svartsjuk på mig när jag var ihop med J **.

* T och C har lärt känna varandra för att hon är f.d. bästa kompisen till tjejen som en av Cs bästa kompisar här är ihop med.

** T och J känner varandra för att Js bästa kompis är kompis med Ts kompis pojkvän.

Världen är så liten här!! :D :D :D

För mycket är för mycket

Citat efter senaste bråket:
- Jag skulle ta mitt liv för din skull!

Inte direkt det man vill höra...

Svartsjuka

Pojkvännen, som å ena sida står där för mig och hjälper mig att komma ur ångesten, är den som å andra sidan orsakar ångest hos mig. Det har visat sig att han har lite svartsjuka egenskaper.. i nyktert tillstånd är det ok, man kan prata med honom och få honom att förstå att allt är lugnt, men så snart han blir full så är det kört. Jag hatar det.

L, L, L

Och åter igen har det hunnit gå lite tid.

Ls besök här hos mig varade totalt 3 veckor (minus de 2½ dagarna hos sin pappa) och varade t.o.m. än dag längre eftersom jag bad honom att stanna tills dagen efter i stället. Vilket han ju självklart gjorde, så snäll som han är.

Alltså var det vara ca 3 dygn emellan slutet på hans besök här och början på mitt besök hos honom. Alltså intensivt var ordet.

Jag har inte gjort det lätt för honom. Men han är kvar och överraskar mig hela tiden med sitt tålamod och vilja av att vara där för mig. Gulligare än gulligast.

Det som gör mig liiite osäker är att det lite då och då händer, att jag får känslan av att han är lite för mycket fokuserad på mig. Att är onormalt hur mycket tid han ger mig och att han inte har något emot det att inte träffa sina egna kompisar etc. Nu är det lite svårt att säga om det verkligen är så, eller om det bara verkat så de senaste veckorna, men det får jag tänka lite extra på. För ett förhållande, där den ena är helt fokuserad på den andra klarar jag inte av. Båda måste ändå ha sina egna liv också. Jätteviktigt.

Men men.. det är så skönt att ha någon med lika intressen, någon som kommer jättebra överens med mina vänner och i synnerhet någon som verkligen verkar vilja hjälpa mig att komma framåt i livet..

Uppdatering igen

Oj oj oj, det har hunnit gå tid här emellan. Lite uppdatering igen.

Julen hos L och hans familj var jättemysig. Alla var jättetrevliga, maten var god, ex-flickvännen verkade inte hata mig och hans andra kompisar var roliga och vi festade fram tills kl 7 på morgonen.

Sedan var jag ju bortrest i 2 veckor, vilket var skönt på ett sätt men ansträngande på ett annat sätt. L kom och mötte upp mig på flygplatsen och har varit här hos mig ända sedan dess.

Rätt praktiskt att ha en "husman" som går och handlar åt en, lagar mat åt en och frågar oftare än ofta om han kan göra något för mig att må bättre. Supergulligt helt enkelt.

Men, eftersom de två semesterveckorna redan var så intensiva och jag aldrig fick chans att vara för mig själv, så har det varit rätt ansträngande att ha någon här i min lilla lägenhet hela tiden. Dessutom någon som är så otroligt fokuserad på mig. Och ja, självklart, sitter han ensam här under dagarna då jag är på jobbet, så vill han ju göra saker med mig när jag väl kommer hem. Då när jag allra helst skulle bara ha lite tid för mig själv och gå och lägga mig....

Alltså har jag varit en riktig bitch mot honom. Det har varit dagar då det varit riktigt illa.

I onsdags åkte han iväg till sin far som inte bor så långt härifrån. Ingen rolig känsla att bli lämnad ensam, men jag kan förstå det. Jag kan förstå att han behövde lite sällskap från normala människor som inte är sura och klagar hela tiden. Och så tror jag faktiskt att han till en stor del gjorde det för min skull, för jag dagen innan sagt att det är lite jobbigt att inte ha någon tid för mig själv.

Det tråkiga var bara att dagen han åkte var årsdagen för det jobbiga som hände förra året, något som L inte vet något om. Och jag tänkte inte att det skulle bli så illa, men läkarbesöket jag hade rev alla sår öppna. Som tur är fick jag sedan sällskap av en kompis, både för onsdagen och för igår.

Och idag kommer L tillbaka. Nu försöker jag påminna mig själv om att det är inte Ls fel att jag är som jag är. Han kan inte veta om jag inte berättar. Och han vill att jag ska berätta. Han frågar. Men det är inte så lätt...

Ja - nej - ja - nej

För några månader sedan berättade min kollegas pojkvän/sambo, efter 4 år, att han inte vill gifta sig och inte vill skaffa några barn.

För cirka en månad sedan gjorde han slut med henne.

I onsdags berättade hon dock att de igen är ihop.

Är det bara jag som inte har så bra känsla om det här...?

Uppdatering om L

L ger inte upp. Vilket jag börjar långsamt inse och vilket gör mig glad.

Han har inte haft det lätt. Jag har gjort det riktigt svårt för honom. Men han står kvar. Han kommer hit mycket oftare än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. Han ringer varje dag. Han är snäll och omtänksam. Varje dag.

Han ville komma i helgen igen (han åkte först för en vecka sedan) men jag bad att få vara själv. Vilket han förstod eftersom han visste hur slut jag är efter allt annat som hänt. Det kändes skönt att bli förstodd..

Och nästa vecka åker jag ju själv dit. Det ska bli att fira jul med L och hans mamma och mormor...... ;)

En fråga

Vad gör man med gossedjur som man fått av sina ex?

Mys mys mys. Men med vem?

Igår på förmiddagen stod jag på perrongen och blev kramad av L vars tåg vi väntade på tillsammans.

Idag på eftermiddagen stod jag på samma perrongen och blev kramad av C som jag gick och träffade direkt efter att Ls tåg åkt iväg...

Det blev ingen träff mellan L och C eftersom inte C kom till matchen. Däremot kom vi överens om att han kommer och hämtar mig när Ls åkt.

Gårdagen tillbringade vi först hemma hos honom eftersom hans pappa kom förbi med lite snowboardsaker, men sedan åkte vi till stan och gick runt på julmarknaden. Den där elektriciteten som jag tror att jag kallat det för, fanns inte där på samma sätt som innan, vilket jag även anade och hoppades på när jag skrev om att det kändes ok att åka och hälsa på hos honom. Men däremot så var den där "connection" som alltid funnits där, fortfarande kvar. Och på något sätt kändes det bara så naturligt att det tog länge innan vi tog ifrån händerna från varandra när de möttes. Eller att vi "poke":ar varandra. Eller vad som helst.

Det hade hunnit bli lite ändrade planer och i stället för att gå ut med C och de andra kompisar så åkte jag till mina släktingar efter att C och jag hämtat kompisarna. De tre gick ut och åt och drack coctails och gick och festade, medan jag tillbringade den roligaste 60-årsfesten, ever, hos mina släktingar. Vid kl 4:30 eller något åkte jag sedan hem till C dit även de tre kommit. Vi började titta på en film och det bara blev så att kompisparet låg på andra sidan soffan och att C och jag satt bredvid varandra. Närmare och närmare hela tiden och vid något tillfälle tog han min hand. Och det var bara så otroligt mysigt och kändes bara skönt. Inget sexuellt alls, utan bara mysigt. Och ja, det slutade ju med att jag somnade i hans famn, men när filmen slutade så gick han ju snällt och lade sig i sin säng och jag fortsatte sova på soffan.

Idag hängde vi sedan på stan vi tre och på Starbucks blev det också bara så att han började krama om mig och hålla i min hand och så. Och det kändes fortfarande skönt och oskyldigt alltså lät jag det ju vara så. Precis som det blev på perrongen också. Bara skönt att någon håller om en.

Men jag frågar mig ändå varför jag nästan njöt mer av närheten med C, även om det förblev på kamratlig nivå än av närheten med L som ju är den som är pojkvännen..?

Dagarna med L

Veckan med L blev precis som jag tänkt mig i förväg (antagligen också precis därför...):

det var skönt att ha honom här och han kan vara riktigt gullig och omtänksam.

Men konstiga jag måste ju göra det svårt för alla och inte kunde jag bara njuta av det utan i stället behövde jag klaga om allt. Klaga om hur gullig och omtänksam han är. Vettigt? Nej, allt annat.

Det tog några dagar och sedan lyckades jag göra honom sur. Lyckades? På någon nivå kändes det precis så: jag lyckades. Jag lyckades bevisa mig själv att jag kan vara så jobbig att inte ens han orkar vara gullig längre. Men gjorde det mig gladare? Självklart inte. Precis tvärtom.

Jag vet inte vad som är fel på mig. Egentligen tycker jag ju mycket om honom. Egentligen vill jag ju bli behandlat som han behandlar mig. Varför alltså inte bara ta det lugnt och låta det gå som det går, i stället för stressa för vad det kan bli?

I fredagsnatt hade vi en lång diskussion. Den började precis så som de andra gångerna: jag tog avstånd och var kall. När han frågade vad jag gör och varför så svarade jag med det gamla: jag är inte beredd på ett förhållande just nu - jag kan ju inte ens ta hand om mig själv. Det hann gå så långt att det började kännas som "det är slut nu". Men. Han gav sig inte: han ville veta vad som då är så fel på mig och vad jag menat med saker som jag sagt innan. Han har försökt fråga om det förut också, men nu gav han sig inte innan han fick mig att öppna mig. Ett stort steg åt rätt riktning vågar jag påstå. Frågan är bara om det redan har hunnit bli för sent...