Dagarna med L

Veckan med L blev precis som jag tänkt mig i förväg (antagligen också precis därför...):

det var skönt att ha honom här och han kan vara riktigt gullig och omtänksam.

Men konstiga jag måste ju göra det svårt för alla och inte kunde jag bara njuta av det utan i stället behövde jag klaga om allt. Klaga om hur gullig och omtänksam han är. Vettigt? Nej, allt annat.

Det tog några dagar och sedan lyckades jag göra honom sur. Lyckades? På någon nivå kändes det precis så: jag lyckades. Jag lyckades bevisa mig själv att jag kan vara så jobbig att inte ens han orkar vara gullig längre. Men gjorde det mig gladare? Självklart inte. Precis tvärtom.

Jag vet inte vad som är fel på mig. Egentligen tycker jag ju mycket om honom. Egentligen vill jag ju bli behandlat som han behandlar mig. Varför alltså inte bara ta det lugnt och låta det gå som det går, i stället för stressa för vad det kan bli?

I fredagsnatt hade vi en lång diskussion. Den började precis så som de andra gångerna: jag tog avstånd och var kall. När han frågade vad jag gör och varför så svarade jag med det gamla: jag är inte beredd på ett förhållande just nu - jag kan ju inte ens ta hand om mig själv. Det hann gå så långt att det började kännas som "det är slut nu". Men. Han gav sig inte: han ville veta vad som då är så fel på mig och vad jag menat med saker som jag sagt innan. Han har försökt fråga om det förut också, men nu gav han sig inte innan han fick mig att öppna mig. Ett stort steg åt rätt riktning vågar jag påstå. Frågan är bara om det redan har hunnit bli för sent...