Ett steg tillbaka..

Det hade redan blivit bättre tyckte jag. Men idag har det varit en jobbig dag och jag saknat J.. :(

J och jag. Kompisar. :)

"Hej, vill du komma för en öl ikväll?" frågar jag J.
"Hej.. hmm.. är det en bra idé?" svarar han.
"Ja, varför inte. Vi kan väl ändå vara kompisar eller?" fortsätter jag.
"Ja, det kan vi ju.." svarar han och inte tänkte jag att han faktiskt skulle komma.

Men det gjorde han. Och en trevlig kväll blev det. Han stannade i nästan fyra timmar, alltså var det nog inte så jobbigt för honom heller som han hade fruktat. :)

Nu känns det bra. :)

En utvandrare söker fru

I landet där jag bor har en ny tv-serie börjat. Den går ut på att hitta fruar till folk som utvandrat ur landet. Det är en man i Namibien, en i Ny-Seeland, två i Kina, en i Australien, en i Filippinerna och en i Norge också. Hmmmm..... ;)

Nytt startfält

Idag ska jag på en fest. Det har varit fester hit och dit de senaste åren och jag har ärligt talat börjat tröttna lite. Men nu, idag, så ser jag faktiskt fram emot festen. Inte för att jag tror att det ska bli årtiondets fest eller så, tvärtom tror jag att det kommer att bli en relativt lugn kväll, vilket jag även ser fram emot. Och en annan förklaring till att jag är riktigt glad över att blivit inbjuden är att jag inte riktigt känner folket som kommer dit. Hon som bjöd in mig är en tjej som jag inte träffat jätteofta, inte ens pratat jätteofta med, men vi har något gemensamt och har funkat bra ihop de gångerna det blivit så. Alltså kommer det att bli en kväll med helt nya människor - något jag känner att jag verkligen behöver just nu.

Kontakt med J

Under veckan tog jag och skrev till J på Facebook när jag såg honom online där. Frågade helt enkelt hur det går med jobb och skola eftersom jag visste att det är mycket han får stå i. Efter att ha fått svaren önskade jag honom en trevlig kväll och gick offline. Kände inte för att störa mer, men hade bara en sådan ångest för att inte ha någon kontakt alls. Alltså blev det väldigt kort, men då hade jag iaf fått visa att jag faktiskt bryr mig.

Igår blev det en hemmakväll för mig igen eftersom jag inte hade någon som helst lust för en partykväll med andra. Plötsligt börjar J skriva på Facebook.

Inte blev det någon jättelång och jättedjup diskussion, men bara så där lite, och det känns så otroligt skönt. För mig har det alltid varit normalt att förbli kompis med mina ex och jag har känt att det varit jobbigt med ingen kontakt alls med J. Förhoppnings har det blivit än förändring på det nu.

Min blivande man?

"Här är namnet och epostadressen till en bra man som är singel och har precis byggt ett hus." säger min moster och ger mig en liten papperslapp. Bara sådär, out of nowhere.

En ny sovplats

Min egna säng känns alldeles för stor efter J. Även dagar som annars varit ok, kommer ångesten när jag gått och lagt mig.

Under helgen hade jag besök av en tjejkompis och för henne hade jag tagit fram min gamla madrass som jag sparat för just besökare.

Igår när jag kom hem från jobbet, och tjejkompisen hade hunnit resa hem till sig så visste jag det direkt: jag kommer att sova på gästmadrassen i vardagsrummet..

Ångest på pizzerian

I lördags var jag ute med tjejkompisar och på natten ville vi gå och äta pizza innan vi skulle gå hem. Det blev pizzerian där J och jag träffades för första gången.

Jag hade varit där en eller två gånger efter att det tog slut mellan J och mig, och så var jag inte full i lördags. Men. Ångesten blev bara för stor och tårarna började tvinga sig fram. Jag blev tvungen att lämna stället.

Irriterad på K

Igår var jag ute med K och C (inte C:et från mina inlägg dock). K och jag hade ju redan spenderat flera timmar varandra på dagen och då kom det till tals att C och han ska ut och ta en par öl.

När jag kom till stan hade killarna hunnit dricka typ en halv öl, alltså nästan ingenting. Men ändå fick jag direkt känslan av att K var full. Efter att de druckit upp sina öl bytte vi ställe och gick till en coctailbar. Där började det. I stället för att vi skulle dela oss jämt runt det lilla borde vi hade så ställde K sig bredvid mig. Under tidens gång hamnade han ändå lite längre bort men så snart någon kille kom närmare mig, även om det bara handlade om någon som skulle gå förbi, så kom även K närmare.

Han blev fullare än C eller jag. På nästa stället var han redan full och jag hade ingen ork med honom. Jag ville dock inte hem för att sitta där ensam och dessutom så tyckte jag att det annars var trevligt att vara ute och i deras sällskap så jag stannade, men blev kyligare mot K.

Vid något tillfälle började han prata med en man vid bardisken och kort därefter såg jag hur de båda stod vänta åt mitt håll och prata om mig. När jag sedan frågade om det sade han ingenting, men kommentarerna mannen sade bekräftade ändå det att det handlat om mig. Alltså blev jag ännu mer irriterad. Har han/de något att säga så säg det då?

Sedan satte sig K bredvid mig igen och började säga att han är så ledsen att jag måste vara där med två killar. Varpå jag svarade att det ju inte alls är något problem, tvärtom så är det ju det normala för mig sedan flera år tillbaka. Jag trivs helt enkelt bättre med killkompisar än tjejkompisar. Men han tror mig inte eller lyssnar inte utan tycker så otroligt synd om mig. Och jag säger att det är ok, jag trivs bra, annars skulle jag ju inte vara där. Samtidigt tänkte jag dock att om han inte slutar med tjatandet så går jag, för då trivs jag inte längre.

Sedan skulle vi fortsätta till nästa ställe igen och under den korta promenaden dit så gjorde K något dumt och började då direkt be om ursäkt för det och säga hur pinsammt det var. Både C och jag sade att det är ok, så illa var det ändå inte. "Jo. Och du skulle aldrig göra något sådant. Du gör aldrig något fel." Hade det varit ett skämt eller ironi så hade det kunnat vara roligt. Men K menade detta på allvar.

På sista stället för kvällen/natten så fortsatte ju Ks fylla och varje gång han kom närmare så tog jag avstånd. Och varje gång han gav sin dricka till mig så tackade jag nej. Men han kunde inte ta nej:et utan tjatade och till slut blev jag bara riktigt irriterad och svarade riktigt irriterad: "Nej, det vill jag inte, lyssna nu!!!".

Jag stannade en stund ändå, men kände att det bara gör mig mer irriterad om jag blir kvar, för inte var det bara det med drickandet, utan han började åter igen med skyddandet från alla de killarna/männen som befann sig i närheten av mig.

Alltså sade jag hejdå och kramade de båda, och i stället för att krama mig tillbaka som han normalt alltid gör så fick jag en blöd puss på kinden. Då gick jag bara.

Han måste fatta att jag inte är intresserad. Och han måste fatta att jag inte blir det bara för att han blir full. Och jag vet inte vad. Jag tycker bara att det är riktigt jobbigt. Jobbigt och synd, för egentligen gillar jag ju honom och skulle gärna umgås mer med honom som kompis, men eftersom jag oftare och oftare får känslan av att hans känslor inte bara är vänskapliga så blir det jobbigt.

Spöket J

Jag hade egentligen tänkt att denna helg skulle bli lättare, men det verkar ändå inte vara så.

Igår var det utekväll med kollegor som gällde. Den första delen av kvällen då vi var och åt tillsammans var trevlig och det var inte många dankar som tillägnades åt J. Men så snart vi kommit in till stan var det på något sätt bara J som spökade i huvudet på mig. "Här tog han ut pengar den gången." "Där satt vi och drank drinkar den gången." "Där är hans favvoställe. Undra om han är där nu? Eller kanske kommer alldeles strax??" "Oj, är det där J?? Nej, bara någon som ser lik ut. Men är det han som står där??"
Och så kändes det jobbigt att gå ensam hem från stan. Normalt, eller förut, hade jag ju antigen tagit taxi till honom eller vetat att han kommer hem till mig efter att ha varit och festat med sina kompisar.

Och även idag var det på något sätt jobbigt att vara med K på stan och på Ikea. Jag vet inte varför men allt påminde mig på något sätt om J.