Internetdejting

2003 tror jag det var när jag registrerade mig på en dejtingsajt efter rekommendationer från två kompisar. Den ena hade precis börjat dejta en kille hon träffat på sajten och nu sju år senare är de gifta och har barn. Alltså funkade det väldigt bra för henne.

För min egen del blev det många kvällar framför datorn. Det var ju hur roligt som helst att chatta med folk som var nyfikna på dig. Innan det ens gick på chattnivån blev det några mail fram och tillbaka för att kolla att den andra personen är ens lite normal.

Att sedan ta steget och faktiskt träffa folk gjorde jag väldigt sällan. Där kom min dåtida blyghet i kombination med dåliga självförtroendet tydligt fram; jag kände mig helt enkelt rädd för att få höra "men du ser ju mycket sämre ut i verkligheten. Du är nog inget för mig." Eller något liknande.

Några få träffade jag dock på riktigt och även om jag inte kände något intresse längre fick jag nya kompisar. En av dessa nya vänskap utvecklades dock senare till det av mina förhållanden som varat längst.

Alltså har jag egentligen bara positiva erfarenheter av internetdejting. Men att börja med det igen tar på något sätt emot. För då blir det ju aktivt igen. Sökandet alltså.

Men helt ärligt? Min stora kärlek kommer nog inte och knackar på dörren. Att hitta något seriöst på krogen låter inte heller så sannorligt längre känner jag. Sportarrangemangen är fulla med killar och män, men där börjar på något sätt ändå inte prata med folk på så sätt. På jobbet är vi vara kvinnor. Är det ens möjligt att "råka" träffa någon?