Vad vill jag då?

Är jag en lycklig singel? Ja.
Vill jag förebli singel? Nej.

Jag läste precis en annan singelbloggare och hon skrev om hur många tror att de blir lyckliga så snart de får mannen / jobbet / pengar etc. Hon menade vidare att många inte inser, att man bara vet vad man har, men aldrig vad man får. För så är det ju. Även med det nya jobbet eller med den nya mannen i ditt liv, eller med massor av pengar vet du aldrig om det gör dig lyckligare.

Jag är lycklig i mitt liv. Jag är, mer eller mindre, frisk, har massor av härliga kompisar varav några enstaka även väldigt nära sådana, jag har ett jobb som ger mig pengar, jag har en lägenhet och allt det nödvändiga och lite till i den. Jag har även chansen att resa runt lite då och då, och det är rätt ofta jag går och tittar på sport live eller gör annat på fritiden.

Men att jag känner mig rätt nöjd med mitt liv just nu betyder ju ändå inte att det inte skulle hända att jag ibland känner mig ensam och skulle vilja ha någon där för mig. Att ha närheten som man har i ett förhållandet saknar jag så klart lite då och då. Det känns inte heller alltid så roligt att vara den enda singeln bland de viktigaste vännerna och på något sätt då känna sig utanför, även om ingen annan i sällskapet tänker så.

Alltså vill jag ju självklart hitta någon. Jag vill också ha en man i mitt liv. En man och senare även barn. Att gifta mig är inget jag någonsin känt att jag måste göra, men är ju inte heller emot äktenskap eller så.

Skillnaden till många andra singlar är att jag inte orkar leta. Hittar jag någon, alternativt hittar någon mig, så är det ju härligt, men jag orkar inte med att känna mig tvingad att aktivt leta efter någon. Men det handlar väl om det där med att vara nöjd med det jag har just nu. Vi får se hur länge det fortsätter så.