En jämnårig kollega och jag pratade idag om hur det är att vara storasystern som fortfarande är singel, medan lillebrorsan skaffar familj.
Varför är det en sådan prestationsångest att vara den första i familjen som ska gifta sig och skaffa barn och allt det där?
Måste man gå i samma ordning med åldern?
Nu vet jag inte så mycket om kollegans lillebror och tyvärr inte så jättemycket om hennes liv heller, men jag vet att jag nog inte skulle vilja byta liv med min bror. Jag vill inte bo kvar där vi alltid bott, jag vill inte bara umgås med folk som bor där de alltid bott, och jag vill inte att världen är så långt ifrån mig. Inte ens även om det skulle innebära att seriöst förhållande med eventuella barn i nära framtiden.
Frågan är bara hur länge jag ska flytta runt och prioritera andra äventyrliga saker i stället för att faktiskt satsa på att hitta någon som får mig att fastna någonstans..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna en kommentar här nedan! Tack så mycket!