L och min dåliga humör

Sedan i tisdags är situationen på jobbet riktigt jobbig och ansträngande. Vi står hela tiden under en enorm press och det tar på krafterna. Att jobbet alltid är ansträngande är en sak, men detta psykiska motarbetet som pågår är riktigt påfrestande.

Alltså är jag helt slut. Jag är fysiskt och psykiskt helt slut och är hela tiden på dåligt humör.

I onsdags gick jag och lade mig riktigt tidigt. Efter 21 låg jag redan i sängen och kort därefter har jag även somnat.

Någon gång vid 22:15 ringer det på min hemtelefon. L ringer. "Nej, jag orkar inte prata med någon, inte ens med L, jag vill bara sova" tänkte jag och lät telefonen ringa. När hemtelefonen tystnar börjar min mobil ringa. "L ringer" står det på skärmen. Jag trycker av ljudet. Sedan ringer det igen i hemtelefon. Och därefter på mobilen. Sedan får jag ett sms "jag lyckas inte nå dig, börjar bli orolig". Min enda tanke var att få sova och jag lät bli att svara på messet.

Sedan var ett tyst en stund, men jag lyckades ändå inte somna och och var redan riktigt irriterad. "Måste han hålla på att ringa hela tiden? Fattar han inte att man kanske bara vill sova???"

Jag bestämde mig redan för att svara nästa gång, bara för att säga att jag inte vill prata men sedan ringer det i hemtelefonen igen, men den här gången är det ett hemligt nummer. Nej, jag svarar inte och då ringer det även i mobilen. Samma sak, hemligt nummer, men inget svar från min sida.

Vid den här tidpunkten var det klockan redan hunnit bli 23, och jag bara kokade av irritation. När han sedan ringde en gång till så svarade jag supervänligt med "kan inte jag bara få sova?? Jag vill sova! Jag måste få sova. Vi hörs imorgon. Hejdå!" L försökte med "men du, jag är orolig ju, vad är det som har hänt?" men jag orkade verkligen inte börja förklara allt som hänt under dagen för att det dels skulle inneburit att jag behövde vänta ännu längre med att få börja sova igen och dels för att ju mer jag tänkte på jobbet och skiten där, desto mer irriterad blev jag och desto svårare skulle det vara för att somna om. Alltså sade jag bara "Det är skit jobbet som hänt, men nej, inte idag. Jag vill bara sova. Hejdå" och så lade jag på.

Inte mycket överraskande fick jag ett sms nästan direkt efteråt där han skrev att det ju var riktigt schysst av mig att göra så och att han nu skulle ju kunna sova riktigt bra.. Men jag bestämde mig för att inte svara för att jag var rädd för att skriva något elakt, så illa var det.

Dagen efter hade jag på morgonen en riktigt skitkänsla: Dels för att jag fortfarande var riktigt irriterad och var på väldigt dåligt humör, vilket ju inte lovade gott för dagen. Och dels för att jag tyckte synd om L som ju egentligen bara velat vara snäll och fråga hur det går för mig.

Några sms har vi skickats efter det, men prata i telefon har vi inte gjort sedan dess.. alltså är jag lite spänd - idag är första dagen då vi egentligen båda borde ha tid att prata med varandra ordentligt..