L och otroliga tålamodet

I lördags kom han. Med sig hade han inte bara sin ryggsäck med grejerna för helgen, utan även en påse från mataffären och bakeriet med frukostgrejer i.

Det var en trevlig helg igen. När det handlar om att göra saker tillsammans, saker som man gör med kompisar också, var allt verkligen helt toppen: vi har det roligt tillsammans och det finns tillräckligt många samtalsämnen så att det aldrig går så långt att vi inte skulle ha något att säga för varandra. Han träffade igen kompisar till mig (andra än senast) och de kom alla bra överens med varandra. Han fortsatte med sitt schyssta beteende och frågade ofta om han kan göra något för mig. Betala i mataffären ville han också igen, men den här gången gjorde jag det ändå för att hålla lite rättvisa vid livet.. ;) Men fika, öl på krogen och andra smågrejer betalade han hela tiden.

Alltså allt egentligen jättebra.

Men. Sedan är det ju så, att jag måste göra allt så svårt som möjligt för mig själv, och på det sättet även för andra. "Jag tycker inte att det är värt att hålla på att ta det här vidare. Jag känner att jag inte är lika mycket med i matchen som du. Jag är bara negativ hela tiden och du måste anstränga dig hela tiden. Det är inte schysst mot dig, jag vet, men jag kan inte ändra på det just nu med allt annat som pågår i mitt liv." osv osv osv.

Och varför jag åter igen håller på att förstöra något som egentligen känns bra, och som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha en chans att bli riktigt bra (*) vet jag inte. Jag och mitt konstiga behov att försöka förbli olycklig?

Men L gav sig inte (än iaf), utan upprepade så många gånger att han känner att det är värt att försöka, att han verkligen fattat tycke om mig och inte vill ge upp. Att han är beredd att ha mycket tålamod med mig just nu, och att hjälpa mig att komma över problemen jag har. Så många gånger gjorde han det, att jag kunde inte annat än att tro på honom. För någon sanning måste det väl ändå vara i hans ord för annars skulle han inte ha orkat med mig och annars skulle inte han redan planera när han kan komma nästa gång och vara beredd att bara för resorna hit och tillbaka betala över 1000spänn varje gång. Och att sitta på tåget i all evighet. Och så frågade han om jag inte vill komma till honom för julen som han väl ska fira hos sin mor och sedan med sina kompisar..




(*) Lite som med ex:et E som bara kändes för bra för att sant och därför så gjorde jag mitt allt för att se till att det inte var så bra. Men även så här nästan 2 år senare så tror jag att det hade kunnat bli ett riktigt bra och långvarit förhållande med honom. Om jag bara vågat njuta och inte fått skräck inför en trevlig framtid..