"det är slut!"

Man har åtta års förhållande bakom sig och sedan plötsligt är man singel. Dumpad, utflyttad, ensam. Det måste vara skitjobbigt.

Detta har fått mig att tänka på två saker.

Hur tänker man när man försummar ens kompisar bara för att man har ett förhållande? Även om man hittat någon man älskar och vill spendera mycket tid med så skulle jag ändå inte kunna lämna mina kompisar. Det går ju också att kombinera det hela! Skönt och roligt under tiden, men även livsviktigt om förhållandet skulle krascha!

Hur tänker man när man, efter att ha blivit dumpad, ber och bönfaller om att kunna komma tillbaka? Det att den andra gjort slut är ju ändå ett tydligt tecken på att förhållandet inte fungerat. Varför kan man inte bara acceptera det? Och även om det skulle ta tid att bearbeta det så borde man väl förstå att det inte hjälper att man ringer och ber direkt efteråt.. Här måste jag också erkänna att det är precis detta jag själv gjort när förhållandet med ex-sambon tog slut, men inser naturligtvis nu att detta bara var patetiskt. Men varför är det inte så klart redan då?

I vilket fall som helst hoppas jag att denna person snart kommer över det värsta och kan börja se på de sakerna som faktiskt är bra i hans liv. Att det finns mycket annat han kan göra med sitt liv än det som han hade tänkt att göra med flickvännen. Men nu behöver han inse att livet inte är slut även om förhållandet är det.