Irriterad på K

Igår var jag ute med K och C (inte C:et från mina inlägg dock). K och jag hade ju redan spenderat flera timmar varandra på dagen och då kom det till tals att C och han ska ut och ta en par öl.

När jag kom till stan hade killarna hunnit dricka typ en halv öl, alltså nästan ingenting. Men ändå fick jag direkt känslan av att K var full. Efter att de druckit upp sina öl bytte vi ställe och gick till en coctailbar. Där började det. I stället för att vi skulle dela oss jämt runt det lilla borde vi hade så ställde K sig bredvid mig. Under tidens gång hamnade han ändå lite längre bort men så snart någon kille kom närmare mig, även om det bara handlade om någon som skulle gå förbi, så kom även K närmare.

Han blev fullare än C eller jag. På nästa stället var han redan full och jag hade ingen ork med honom. Jag ville dock inte hem för att sitta där ensam och dessutom så tyckte jag att det annars var trevligt att vara ute och i deras sällskap så jag stannade, men blev kyligare mot K.

Vid något tillfälle började han prata med en man vid bardisken och kort därefter såg jag hur de båda stod vänta åt mitt håll och prata om mig. När jag sedan frågade om det sade han ingenting, men kommentarerna mannen sade bekräftade ändå det att det handlat om mig. Alltså blev jag ännu mer irriterad. Har han/de något att säga så säg det då?

Sedan satte sig K bredvid mig igen och började säga att han är så ledsen att jag måste vara där med två killar. Varpå jag svarade att det ju inte alls är något problem, tvärtom så är det ju det normala för mig sedan flera år tillbaka. Jag trivs helt enkelt bättre med killkompisar än tjejkompisar. Men han tror mig inte eller lyssnar inte utan tycker så otroligt synd om mig. Och jag säger att det är ok, jag trivs bra, annars skulle jag ju inte vara där. Samtidigt tänkte jag dock att om han inte slutar med tjatandet så går jag, för då trivs jag inte längre.

Sedan skulle vi fortsätta till nästa ställe igen och under den korta promenaden dit så gjorde K något dumt och började då direkt be om ursäkt för det och säga hur pinsammt det var. Både C och jag sade att det är ok, så illa var det ändå inte. "Jo. Och du skulle aldrig göra något sådant. Du gör aldrig något fel." Hade det varit ett skämt eller ironi så hade det kunnat vara roligt. Men K menade detta på allvar.

På sista stället för kvällen/natten så fortsatte ju Ks fylla och varje gång han kom närmare så tog jag avstånd. Och varje gång han gav sin dricka till mig så tackade jag nej. Men han kunde inte ta nej:et utan tjatade och till slut blev jag bara riktigt irriterad och svarade riktigt irriterad: "Nej, det vill jag inte, lyssna nu!!!".

Jag stannade en stund ändå, men kände att det bara gör mig mer irriterad om jag blir kvar, för inte var det bara det med drickandet, utan han började åter igen med skyddandet från alla de killarna/männen som befann sig i närheten av mig.

Alltså sade jag hejdå och kramade de båda, och i stället för att krama mig tillbaka som han normalt alltid gör så fick jag en blöd puss på kinden. Då gick jag bara.

Han måste fatta att jag inte är intresserad. Och han måste fatta att jag inte blir det bara för att han blir full. Och jag vet inte vad. Jag tycker bara att det är riktigt jobbigt. Jobbigt och synd, för egentligen gillar jag ju honom och skulle gärna umgås mer med honom som kompis, men eftersom jag oftare och oftare får känslan av att hans känslor inte bara är vänskapliga så blir det jobbigt.

Spöket J

Jag hade egentligen tänkt att denna helg skulle bli lättare, men det verkar ändå inte vara så.

Igår var det utekväll med kollegor som gällde. Den första delen av kvällen då vi var och åt tillsammans var trevlig och det var inte många dankar som tillägnades åt J. Men så snart vi kommit in till stan var det på något sätt bara J som spökade i huvudet på mig. "Här tog han ut pengar den gången." "Där satt vi och drank drinkar den gången." "Där är hans favvoställe. Undra om han är där nu? Eller kanske kommer alldeles strax??" "Oj, är det där J?? Nej, bara någon som ser lik ut. Men är det han som står där??"
Och så kändes det jobbigt att gå ensam hem från stan. Normalt, eller förut, hade jag ju antigen tagit taxi till honom eller vetat att han kommer hem till mig efter att ha varit och festat med sina kompisar.

Och även idag var det på något sätt jobbigt att vara med K på stan och på Ikea. Jag vet inte varför men allt påminde mig på något sätt om J.

Barn och äktenskap

Min kollega överraskade mig total idag först genom att fråga: "vill du gifta dig någon dag i framtiden?" och sedan genom att berätta om att hon kvällen innan bråkat med sin kille och fått höra att han inte vill gifta sig och få barn. De två är tillsammans sedan några år tillbaka och han har aldrig förut sagt något åt det hållet, utan hon hela tiden trott att han är en sådan som gärna har en familj och hus och allt som hör till.

Jag rådde henne att vänta ett par dagar och lugna ner sig och sedan ta och diskutera saken med honom en gång till.

Men om det nu skulle gå så långt att hon måste bestämma sig: killen man älskar eller önskan om att ha en egen familj i framtiden? Hur tar man ett sådant beslut var det hon frågade mig. Och inte hade jag något bra svar på det, inte..

C Sr försöker hjälpa

Även den gemensamma kompisen (också nämnt som DGS) C Sr har varit överraskande gullig på sistone. Jag berättade i söndags för honom att det lär bli sista dagen för J och mig. Dagen frågade han hur det hade gått och så gav han tips om hur man slipper sitta och tycka synd om sig (han och hans tips, men ändå.. det är tanken som räknas). Ett par dagar därefter frågade han igen om det redan kändes bättre och igår ville han att jag skulle följa med ut.

Nu var jag ju ändå ute med H och en annan kompis, och även om C Sr och jag messade ett par gånger så blev det inte så att vi träffades.

Idag skriver han lite ursäktande att det tog så lång tid innan de kom till stan, för att de varit på en födelsedagsfest. Sedan skrev han att kvällen varit väldigt trevlig och att han skulle haft mig sig en kollega som skulle "fallit mig i smaken".. :D

Positivt eller negativt

Jag är så dum, inkonsekvent, konstig och .. ja, dum.

Även om jag förstår det själv också att det är bättre att ha lite avstånd till J nu ett tag, för att helt enkelt komma över honom och fortsätta med mitt liv utan honom. Även om jag förstår det, så blir jag lite småsur och -besviken på att han inte hör av sig. Han sade ju att han skulle göra det.....

Gulliga H

H är gullig. I tisdags var han ju här för att klippa mitt hår, och då förslog han att han skulle komma förbi på fredag, "för en halvtimme eller timme eller så."

Vid 20-tiden kom och han och hem gick han sedan ändå först efter kl 23. Och hela tiden pratade vi om allt möjligt. Allt ifrån onaturliga saker till problem i hans förhållande och till vilka dåliga sidor vi har, etc etc. Men riktiga diskussioner.

Ikväll hade jag gärna gått och gjort något på stan efter jobbet men på något sätt fanns det typ ingen att fråga / ingen som skulle kunna komma. Alltså gick jag för en timme sedan och duschade och bytte om till mjukiskläder. Och nu plötsligt för ca 10-15 min sedan så ringde min mobil och H frågade vad jag gör ikväll. Om jag vill följa med till en kompis. Eller om jag vill komma till stan senare och träffa upp honom och en annan gemensam kompis. Om jag helt enkelt har lust att göra något.

Jag blev så rörd att jag skulle kunna gråta. Jag vet inte om jag verkligen rör mig från soffan längre än till sängen, men även det att någon bryr sig och vill att jag inte ska må dåligt känns så otroligt skönt..

Kompisen H

Kompisen H var här i tisdags. Han kom cirka 5 minuter efter att J gått och såg ju direkt på mig att det var något som hänt. Det krävdes en "hur är det med dig?"-fråga och jag började gråta.

H är en kompis jag haft i cirka två år nu. Under första halvåret träffades vi egentligen bara genom gemensamma kompisar, men sedan under resten av första året började vi att träffas oftare och oftare. Det ledde till det, av vi började umgås bara vi två och vid något tillfälle höll vi på att bli ett par också. Det tog dock, som tur är, slut väldigt snart för att vi båda insåg att det aldrig skulle funka. Så mycket som jag gillar honom så skulle jag kunna döda honom ibland för att han är så jobbig. Och så irriterar han sig på vissa av mina sidor också så klart.

Men det som är så skönt med H, är att man kan prata med honom. Och han får en att känna att han verkligen lyssnar och försöker hjälpa en.

Nu under det här andra året har vi träffats ganska mycket mindre, till en stor del pga hans flickvän. Han hade alltid rätt lite tid och nu går ju mycket av den lilla fritiden han har åt flickvännen. Och det är helt okej.

Eftersom det var så snart efter att J och jag gjort slut så kände jag inte för att börja analysera det särskilt mycket, utan gav bara de nödvändigaste förklaringarna till gråtattacken. Och smidigt så började vi prata om hans relation till flickvännen i stället.

Även om det nu mest handlade om problemen de har (många inte helt annorlunda från Js och mina) så var det skönt på något sätt. Skönt att ha en diskussion med någon, skönt att ha en diskussion med H igen och skönt att han fortfarande anförtror mig saker. Det kommer aldrig att bli "vi" med honom, det är jag 100% säker på, men det är skönt att ha honom i mitt liv, även om det bara är sällan vi ses.

J på kort kort besök

Så, nu har jag min extranyckel igen. J var och lämnade tillbaka nyckeln, frågade om jag är sjuk, om jag inhandlat näsdukar för hela året (han såg den enorma förpackningen som jag köpte igår) och så sade han när han skulle gå: "jag hör av mig!"

Suck.

Skitdag

Det har varit en lång dag. Gick och lade mig relativt snabbt efter att J åkt härifrån. Ville inte göra kvällen längre eftersom jag visste att jag bara skulle må skit. Det tog en bra stund att somna, men när jag väl gjort det så sov jag gott. Tills jag klockan 4 vaknade och kunde inte somna om. Det var jobbigt!! Satte t.o.m. datorn på vid något tillfälle och överraskningen var inte ens nära så stor som besvikelsen när jag konstaterade att det inte finns någon online. Ingen att prata med.

Den här dagen började med gråt, vilket gjorde inte mina redan söndergråtna ögon bättre. Även på jobbet, dit jag klarade mig även om jag höll på att bli överkörd av en bil eftersom jag cyklade i mina egna tankar, blev det vid flera tillfällen omöjligt att hålla tårarna tillbaka. Som tur är såg ingen av mina kollegor det, direkt iaf. Kanske trodde de att jag håller på att bli förkyld..

Och självklart har jag min tidiga vecka den här veckan. Alltså är kvällen hemma ännu längre.

Som tur är var Ex-Sambon online från jobbet och fick låna sitt hörande öra. Eller läsande öga eftersom vi chattade. När han skulle hem därifrån lovade han att ringa senare.

Det gjorde han nyss. Han är och grillar med två gemensamma kompisar. Först hade han högtalartelefonen på, men som tur är tyckte även kompisarna att det inte var någon bra idé för att man knappt hörde något. När Ex-Sambon sedan sade att han kommer att ringa mig igen när de grillat klart och frågade när jag skulle gå och lägga mig, brast det igen. "Jag... försöker... stanna vaken.. lite längre.. vill inte ligga vaken igen mitt i natten......."

Annars försöker jag fylla min lediga tid med något roligt, men det är svårt då "bästa kompisen" fortfarande är bortrest och förutom henne har jag ingen lust att besvära mig till. Förhoppningsvis har jag hunnit lugna ner mig lite tills på torsdag, då jag ska träffa K.

Så, nu har jag officiellt gjort denna blogg till den desperata och patetiska singelbloggen, men det har jag väl rätt till, min blogg som den här är.

SUCK.

Inkonsekventa jag..

Inför gårkvällen hade jag tagit ett beslut: om han inte börjar prata så kommer jag att göra slut. Jag orkade inte med att ha en pojkvän som aldrig sade vad han tänkte och kände. Att det var mindre och mindre tid tillgänglig för oss pga hans jobb var ett mindre problem, men att inte kunna prata med varandra var oöverkomligt.

Efter alla dessa månader hade jag alltså beredd att ge upp. Jag ville göra slut.

Men sedan började han prata. Han pratade och pratade och pratade, och plötsligt var det han som tyckte att vi skulle göra slut.

Och jag? Jag blev så överraskad och samtidigt så besviken. Nu när vi väl kommit på den nivån att vi verkligen pratade med varandra om allt så ville jag ju inte längre göra slut......