Kompisen H

Kompisen H var här i tisdags. Han kom cirka 5 minuter efter att J gått och såg ju direkt på mig att det var något som hänt. Det krävdes en "hur är det med dig?"-fråga och jag började gråta.

H är en kompis jag haft i cirka två år nu. Under första halvåret träffades vi egentligen bara genom gemensamma kompisar, men sedan under resten av första året började vi att träffas oftare och oftare. Det ledde till det, av vi började umgås bara vi två och vid något tillfälle höll vi på att bli ett par också. Det tog dock, som tur är, slut väldigt snart för att vi båda insåg att det aldrig skulle funka. Så mycket som jag gillar honom så skulle jag kunna döda honom ibland för att han är så jobbig. Och så irriterar han sig på vissa av mina sidor också så klart.

Men det som är så skönt med H, är att man kan prata med honom. Och han får en att känna att han verkligen lyssnar och försöker hjälpa en.

Nu under det här andra året har vi träffats ganska mycket mindre, till en stor del pga hans flickvän. Han hade alltid rätt lite tid och nu går ju mycket av den lilla fritiden han har åt flickvännen. Och det är helt okej.

Eftersom det var så snart efter att J och jag gjort slut så kände jag inte för att börja analysera det särskilt mycket, utan gav bara de nödvändigaste förklaringarna till gråtattacken. Och smidigt så började vi prata om hans relation till flickvännen i stället.

Även om det nu mest handlade om problemen de har (många inte helt annorlunda från Js och mina) så var det skönt på något sätt. Skönt att ha en diskussion med någon, skönt att ha en diskussion med H igen och skönt att han fortfarande anförtror mig saker. Det kommer aldrig att bli "vi" med honom, det är jag 100% säker på, men det är skönt att ha honom i mitt liv, även om det bara är sällan vi ses.