Det är väl inte helt normalt att man inte hör av sig på två dagar? Inga svar på sms, inga egna samtal, inga mail, ingenting. Eller jo, "ingenting" kan jag inte säga eftersom jag fick en "Gilla" på min statusuppdatering på Facebook.
Inte heller tycker jag att det är helt normalt att man väldigt sällan säger något och ännu mer sällan ställer frågor om en? Att prata om jobb och visa vad man håller på med och så, det händer ofta, och om tv-serier kan man också prata. Men allt annat blir på något sätt mindre viktiga.
Sedan saken med pengarna. När jag kom tillbaka från resan möttes jag av överraskningen om att han har ekonomiska problem. Jag hade hela tiden fått intrycket att han förtjänar bra och även om han nu slöser bort en hel del pengar på "onödigheter" så förklarar det inte att man måste ta lån på 35 000 kr från banken. Och att man sedan inte berättar mer, vart pengarna ska gå och så... det låter som spelskulder eller liknande, men eftersom jag inte får svar så säker är jag inte.
Och så har vi sexet. Det har blivit oftare och oftare att det viktiga är att det blir ett bra resultat för honom och sedan är det oviktigt vad jag fått av det.
Det är nu fyra saker som snurrar runt i mitt huvudet redan ett tag tillbaka. Fyra saker som egentligen är anledningar tillräckligt att bara ge upp.
Samtidigt så såg han uppriktigt chockad ut när jag mötte honom med "anklagelserna" första gången, när jag bara låg i sängen och grät. Precis som han såg uppriktigt ledsen ut när jag åter igen klagade på det bristande intresse för vad JAG kanske skulle vilja. Ledsen och skamlig ut.
Och så verkar det vara riktigt stressig period på jobbet för honom. Dagar med 9-19, 9-20 har blivit vardag för honom. "Allt går åt helvete" säger han.
Klar tycker jag synd om honom. Och klar vill jag ha honom kvar. Egentligen. Men samtidigt. Hur stressigt man än har har man väl tid att skicka ett litet sms och säga att man tyvärr är helt upptagen med jobbet, att man hör av sig imorgon istället? Och det med att inte kunna prata om saker och ting är riktigt illa..
Imorgon kommer han förbi efter jobbet. Jag tror att det blir att byta tillbaka nycklarna... :'(
Hej på dig och tack för kommentaren hos mig så jag hittade hit.
SvaraRaderaMåste säga efter att ha läst ditt inlägg att LYSSNA på varningsignalerna. Skojar inte. Har varit där och efteråt... om man inte lyssnat undrar man hur man kunde bli SÅ jävla korkad.
Kärlek är aldrig en kamp. I kärlek delar man. Dvs man frågar om den andres vardag och mående. Man vill ge den andra närhet och bra sex inte bara sitt eget - då är det stora varningssignaler som ringer...!
Hoppas det löser sig!!
Ha en fin dag!
Tackar också för din kommentar på min sida. Det var väldigt fint skrivet.
SvaraRaderaHar läst i din blogg, några inlägg om din osäkerhet om J menar allvar eller inte. Var står du? Var står han?
För det första.
Kom ihåg att inget är svar-vitt. Ingen kan komma och säga åt dig att - gör si eller gör så. Du skall alltid följa din egen intuition, din känsla vart det är på väg. Vad VILL du själv? Hur känner du själv att situationen är. Följ dina egna känslor. Håll varken kvar honom eller gör dig av med honom för att någon annan ger dig rådet till det ena eller det andra.
För det andra.
Ibland har vi kvinnor ett otroligt behov av att få bekräftelse på allt. Sådant männen ännu inte ens själv förstår. Vi vill veta deras känslor, veta var vi står. Menar dom allvar? Älskar dom? Det är naturligt och förståeligt för oss kvinnor, men ibland vet männen det inte ens själv. Dom behöver tid. Tid att vänja sig vid ett nyt förhållande. Tid att vänja sig vid att ta hänsyn. Tid att lära sig leva i tvåsamhet. Vi kvinnor har för bråttom att binda dom. Av erfarenhet har jag märkt - ju längre koppel (fy, det lät fult och är inte bokstavligt menat) man ger desto lättare kommer dom tillbaka. Det är som en gummibandseffekt - ju längre dom har frihet att gå desto snabbare smättar dom tillbaka. Dom vill tillbaka om man inte tvingar dom.
För det tredje.
Lär er att prata. Resonera. Diskutera känslor. Utan att dramatisera, utan att peka finger. Utan att beskylla. Det kan ta tid att lära sig om man inte är van. Det kan vara förvånansvärt svårt att prata känslor på ett HELT ÄRLIGT plan.
För det fjärde. Ni kommer aldrig att kunna ändra varandra - ni kan bara ändra er själva. Du kan berätta åt J vad du tycker/inte tycker om. Han kan göra likadant. Men det är ni själv som ändrar ert eget beteende - eller låter bli - till den andras förmån och glädje. Men bara om ni själv vill.
Till sist.
Lyssna till ditt hjärta - men håll ögonen öppna. Jag håller med "Fokus mot framtiden": kärleken skall inte vara någon kamp. Men kärleken är inte heller alltid en dans på rosor. Ibland vet man genast när något är rätt - ibland tar det mera tid. Och ibland känner man att det blir helt fel.
Jag har gått genom samma saker du beskriver flera gånger med olika människor - vi är väl ganska många tror jag - men jag kan fortfarande inte skriva en handbok om hur männen fungerar. Alla är olika, har olika motiv till sitt beteende.
Min älskade Peter, min själsfrände, hade dagar när han behövde vara ensam. I början förstod jag inte varför - men insåg med tiden att han använde tiden till att vänja sig vid tvåsamheten. En annan kille använde sin tid till att dricka. En tredje ville ha tiden till att träffa andra kvinnor.
Det blev ett långt inlägg, men jag kände så väl igen mig i vad du skrivit. Osäkerheten. Tvivlan. Förtvivlan. Frågor, frågor, frågor...
Jag vet att det kommer att lösa sig. Kanske blir det bra, vilket vi ska hoppas. Kanske hamnar du att fälla bittra tårar - men då skall du veta att han var inte den person som var ämnad för dig.
Många styrkekramar. Tro på dig själv.
Lisen
Fokus mot framtiden:
SvaraRaderaTack för din kommentar!
Visst, det där känner jag igen från mina tidigare förhållanden också. Att man känner sig korkad och är besviken på att man inte fattat tidigare. Där ger jag dig helt rätt.
Samtidigt så är det kanske ändå lite tidigt att bara ge upp. I synnerhet när det ändå händer förändringar när man tar upp saker och ting.
Redan innan jag började klaga om att han inte pratar så hade han sagt "jag säger ju alltid rätt lite". Och det stämmer på sätt och vis.
Och så har en del andra saker också blivit tydligare för honom nu när jag sagt de högt och man ser redan en förändring.
Alltså låter jag det nu ändå gå vidare. Blir varningssignalerna tydliga igen så kan jag iaf säga att jag försökte.
Lisen:
SvaraRaderaEtt stort tack för din kommentar. Den fick mig att tänka och inse att jag bara antagit att det är mitt sätt som är det enda riktiga och naturliga. För mycket, för snabbt. Det är det jag förväntat mig i mina tidigare förhållanden också, vilket jag hade hunnit glömma tills du fick mig att tänka på det.
Jag har läst din kommentar igenom flera gånger och känner att jag inte riktigt kan "kommentera" den. Än iaf. Däremot så tackar jag redan nu för dina kloka ord. Och för de trevligheterna som följt som resulterat av att ha tänkt på nytt. TACK!