Uppdatering

Jag tog och andades djupt in. J stod bakom dörren.

Efter att ha läst Lisens kommentar i inlägget innan tog jag och tänkte tillbaka. När var det saker hade börjat bli sämre? Jo, då när jag började förvänta mig för mycket för snabbt. Visst hade vi några veckor då vi kunde träffas varje kväll efter jobbet och då helgerna var till för att tillbringas genom att bara ta det lugnt.

Men det är klart att det inte alltid går. Jag borde ju känna det från mig. Efter vissa dagar på jobbet i våras ville jag bara hem och till sängs. Att träffa någon, även om det handlade om en riktigt god vän, kändes omöjligt jobbigt och ansträngande, och det hade ju inte något att göra med personen i fråga, utan bara med det att jag var helt slut efter jobbet och på så dålig humör att jag inte ville smitta någon annan med det.

Alltså borde jag då ha förstüelse med att J, som verkligen har stress på jobbet nu (nya riktigt stora projekt ska påbörjas och han är den enda person, förutom hans direkta chef, som står ansvarig för dessa). Hans dagar bli lätt 12 timmar långa och därtill kommer resorna till arbetet, samt allt vad har med hushüllet att göra: handla, tvätta, diska, städa.

Men tillbaka till torsdagskvällen. Där stod han bakom dörren och såg utsliten ut. Inte nog med jobbstressen så hade jag ju dagarna innan inte gjort saker och ting bättre utan tvärtom gett även stress på den lilla fritiden han haft. I det ögonblicket tog jag beslutet att sluta vara självisk och kräva något, utan bara ha en trevlig kväll. Blir det inte något av det så gör det inte det, men jag har försökt.

Och vi hade det trevligt. Han kunde inte stanna länge, men vi hann prata en hel del under tiden vi åt. Nu förstår jag vad det är som händer på jobbet, och har även blivit förvarnat över tjänstresor som lär bli flera under kommande året.

Efter en kort men trevlig kväll var det återigen skönt att få göra planer för nästa kväll. Och trevligt och roligt hade vi! Det var åter igen en skön och avslappnad kväll med mycket skratt.

Före torsdagen hade jag också tänkt att J nog inte ens är kär i mig, men de blickarna jag fick ett antal gånger under kvällen talade nog ändå om något annat.

Visst, det är inte så att alla problemen försvunnit, men för tillfället känner jag mig ändå lycklig. Han försöker, jag försöker, VI försöker. Och det ger direkt resultat. :)